hopelosthead

Rubriklåt: Kom och håll om mig med Timbuktu, original av Eva Dalgren (tror jag lol)

 

Det känns som om jag har missförstått något om hur man lever. Mer specifikt om hur man bor ihop. För jag har ju lärt mig hur det ska vara: det ska vara svårt. Man ska småbråka om saker hela tiden, som kläder på golvet eller disk eller vad som helst. Man ska ha olika idéer om hur saker ska hanteras och bråka om det. Man ska ibland skrika åt den andra för att man är stressad eller sur. Så har alla det, det är ingen fara, det är inte toxic by design.

 

Men alltså jag hade mått skit om jag hade det så! Bara tanken på att jag skulle skrika åt Stella känns helt jävla surrealistiskt. Visst man kan ju "snap" litegrann, men väldigt sällan. Och småbråka? Fuck no, om någon stör sig på något den andra gör kan man ju säga det och den andra kan säga jaha, okej. fixar det sen. Eller om man inte håller med kan man säga "okej, men jag gör det för x anledning" eller "jag kan inte göra något åt det". Slut på diskussion. Men varför känns det som om jag har fel? Man ska tydligen tjafsa om saker, det ska göra ens relation starkare tydligen? Men why in all the world vill folk ha det så? Varför accepterar folk att skrika åt varandra i ett förhållande? Jag får fan panik av tanken! Och det är väl dumt, man ska kunna skrika på varandra eller visa ilska eller nåt...I guess? Men jag förstår verkligen inte! Jag borde förstå, tror jag, men det gör jag inte. Jag vill bara bråka om jag verkligen måste. Varför skulle jag inte? Jag har fan ingen aning.