utdrag från min mars-shuffle, del 1
2/3
This year
Vi har tänt ljus och håller varandra i händerna. Det är tramsigt, och det borde kännas cringe, men det känns ganska fint. Vi sitter nära allihop, med låg musik i bakgrunden. En man som sjunger till en arg melodi. Du sitter bredvid mig och jag får hålla din hand. Det är värt all nivå av cringe, för din hand är så varm och mjuk och jag skulle vilja krympa ner mig tills jag kunde bo i handen. Fast du skulle kanske inte vilja ha mig i din hand, du behöver dina händer till annat. Att spela piano, att skriva, att röra vid någon annan så mjukt du kan. Det kan jag inte tänka på, det får jag inte tänka på. För just nu sitter jag här med dig och dina konstiga vänner och om det här är någon slags ritual så är jag fan med. Din kompis Sophie berättar om sitt år och lämnar över ordet till någon jag tror heter Clara. De alla berättar om sina år och vad de hoppas ska hända nästa år. Till slut kommer turen till dig. Du ler och trycker min hand.
”Jag vill vara med er”, säger du. ”fast kanske särskilt vissa.”
5/3
You missed my heart
(den här låten är så jävla lång, så shufflen blev också längre än vanligt)
Det här har hon verkligen inte tid med. Hon suckar och smäller igen dörren.
”Jaha, vad vill du?” fräser hon.
”En drink, kan man väl börja med?”
Hon suckar igen, men det kanske blir lättare om de dricker. Så hon häller upp rom och cola i drinkglasen och fyller på med is och till och med lime. Först lägger hon ingen i hans glas, för hon vet att han inte vill ha det, men sen ändrar hon sig och lägger en skiva ändå. Han ska inte tro att hon vet vad han gillar. Han har satt sig bekvämt i sin vanliga fåtölj, det ser så rätt ut att hon vill kräkas.
”Så, vad vill du nu då? Varför är du här?”
Musiken mumlar fortfarande i bakgrunden. Phoebe Bridgers, som han hatar. Tur det i alla fall.
”Jag ville bara prata. Är blusen ny?”
”Ja”, muttrar hon och hatar glädjekänslan av att han märkte det.
”Vi borde försöka igen”, säger han med sin varmaste röst. ”Det kan bli annorlunda.”
”Det kan det säkert, det kan bli ännu värre.”
”Sassy as always”, säger han tyst och hon ryser av språkbytena. Helvete. Det här kommer bli svårt. Hon tar en stor klunk grogg och samlar tankarna. Han hinner före.
”Jag förstår att du vill ha något annat, men jag kan vara något annat. Jag kan vara vad du vill.”
Hon sväljer. Sen hör hon sig själv säga något hon absolut inte hade tänkt säga, för hon hade inte ens tänkt det i sitt eget huvud. Inte konkret åtminstone.
”Du kan inte bli vad jag vill ha. För jag är lesbisk.”
6/3
Störst i världen
Vi skulle alltid vara vänner. Vi hade lovat. På gungorna hade vi svurit att alltid finnas för varandra. Senare, på samma gungor fast med öl i händerna, sjöng vi så det ekade över skolgården och du suckade när jag sjöng fel ord för det gjorde jag jämt. Vi grät och kramades under nätterna och ibland undrade jag om jag var kär i dig, ibland hamnade händer på ställen, ibland blev nätterna mer intensiva och du andades häftigt i mitt öra. Men sen var allt som vanligt. Vi skrattade bort det. Men nu är jag inte här. Jag sitter längst bak i kyrkan men jag är inte där jag ska vara. Jag skulle sjunga, du hade bett mig göra det, men din kusin sjunger någon generisk skitlåt och jag är inte viktigast längre. Jag vet inte ens om jag ska följa med till begravningskaffet hos dina föräldrar.
