utdrag från min mars-shuffle, del 2
12/3
La isla bonita
Jag hör henne innan jag ser henne. Klackarna ekar genom huset och jag undrar om hon har dem på sig bara för att låta så mycket som möjligt. Hon öppnar min dörr och jag gäspar teatraliskt, låtsas vakna.
”Har du sovit gott?” frågar hon.
”Jag tror det”, mumlar jag och vågar knappt titta på henne.
”Vill du ha frukost?” frågar hon och jag funderar på vad som vore smartast. Klart jag vill sitta mittemot henne vid bordet och kanske äta något gott, kanske mackor eller gröt eller vad hon nu äter…med henne. Men också fan, jag borde nog inte vara kvar här. Hon borde ha, vad heter det, plausible deniability. Så heter det nog inte. Jag sväljer alla känslor.
”Nä”, säger jag och sträcker mig efter klänningen på golvet. ”Vi ses i skolan imorgon antar jag.”
17/3
Howl
Jag önskar att jag inte sa något. Nu är det han som inte säger något. Jag kan känna lukten av honom när han kommer in, den som suger mig mot sig fast den egentligen mest är svett. Han pratar inte med någon så vitt jag hör och jag vill gå fram till honom och säga något obrytt. Något han inte kan tolka som att jag behöver honom, fast det gör jag ju. Det vet han att jag gör. Han vet att jag vill hålla honom så hårt jag kan, hårdare än jag kan, för fucking alltid. Så han är tyst. Spelar på sin gitarr, det tysta plinkandet av en elgitarr som inte är inkopplad. Hans händer mot strängarna gör mig torr i munnen. Jag tror att någon försöker få kontakt med mig, men jag hör bara de snabba riff han plinkar fram. Han borde prata med mig, för en vecka sen hade vi redan slängt käft och skrattat åt råa skämt. Men jag sa något, jag förstörde allt och nu står han och spelar gitarr för sig själv. Jag borde absolut inte ha sagt något.
19/3
Closer to fine
Vi har gått nästan hela vägen upp nu. Vattnet är slut, men Silja har sagt att det finns en källa längre fram. Jag är trött, men hon springer i förväg och verkar inte bry sig om hur länge vi vandrat.
”Kom då!” ropar hon. Här borta är källan, det är så fint!”
Och hon har inte fel. När jag kommer fram hamnar vi i en glänta med en källa och stenar att sitta på. Så det gör vi. Vi hämtar vatten från källan och dricker girigt, jag andfått och hon nöjt. Det är varmt, men skugga just där vi sitter och det är faktiskt precis så fint som hon sa. Särskilt när Silja drar fram sin flöjt, som jag inte sett att hon tagit med, och börjar spela. En drillande, snabb melodi ekar över vidderna och källans porl låter precis som om det hör till musiken. Hon spelar med fokuserad min och jag känner i hela själen att jag älskar henne. Lägger mig ner på marken utan att bry mig om smutsen. Perfekt.
