Ett år genom åren: November
November
Eller ”I must go on standing”
Jag ska ha en bra kväll ikväll. Det är bestämt. Det mörka, kalla, sega ska inte sippra in. Lögnerna och den otrygga känslan i kroppen ska inte störa mig. Inte ikväll. Jag ska inte tänka på vad som hände i söndags. Hur vi skrek i telefonerna, hur han sa att jag var självisk och att han inte ville träffa mig. Det enda jag undrade var varför alla andras problem var viktiga och mina var mitt eget fel. Det borde jag ju inte ha sagt såklart, för hans familjs problem handlar inte om mig, men han får mig alltid att säga det värsta. Och sen, att det liksom inte blev bra. ”I’ll think about apologizing too”, sa han innan vi la på. Jag grät i kudden och undrade varför det alltid är jag som ber om ursäkt. L sa att jag alltid har rätt, lite på skämt men lite på allvar, och ändå är det aldrig jag som har rätt när det gäller. Vi har inte hörts sen det där samtalet. Men jag ska inte tänka på det, han får väl ringa när han vill.
Jag och J ses vid centralen och äter middag innan konserten. Det var bara tur att jag såg att Regina fucking Spektor skulle spela i Köpenhamn den första november och ännu mer tur att det fanns biljetter. Jag skrev på facebook och frågade efter sällskap och J, av alla människor, hörde av sig. Så nu umgås vi själva för första gången och det var nog ett år sen jag såg henne senast. Vi äter på Viggos och sen tar vi tåget till Köpenhamn. Jag hinner tänka på det där med gränskontrollen, men det är ju lugnt, vi har ID med oss.
Vi pratar om att vara ihop med musiker. Jag får äntligen ventilera min frustration med någon som faktiskt vet hur det är. C kommer aldrig i tid, säger jag, han kan aldrig vara i nuet för han är så besatt av framtidsdrömmarna och de stora planerna. J skrattar och vet precis. Hon berättar om när K ringt och sagt att han skulle flytta till Indien, men så plötsligt var det visst bara ett skämt.
”Jag hade ju börjat ställa in mig på det”, säger hon och jag nickar.
”Jag ställer in mig på varenda plan men det är ju nya hela tiden!” håller jag med. Jag kan inte låta bli att fundera på varför hon var ihop med K, hon som hade sån koll på livet. Varför hon var med på alla våra kaotiska spektakel, hon borde ju ha haft andra att umgås med. Vuxna människor. Jag frågar inte om det och nu är det dessutom dags att gå av.
Regina är magisk. Hon skämtar med publiken om den lilla sjöjungfrun och sjunger på sätt bara hon kan. Och något händer i mig. De nya låtarna får ny mening och jag börjar förstå något, jag vet inte vad. Hon sjunger att ”the morning is wiser than the evening” och hon vet precis hur jag mår, mer än vad jag själv vet. När hon sjunger om ljuset som skiner är det som om jag ser det. Ljuset skiner genom det kalla och mörka, genom gråten, genom bråken och allt vasst och skrämmande. Pianot hittar in i mig och när ”aprés moi” börjar låses något upp.
”I must go on standing”, sjunger hon. ”You can’t break that which isn’t yours.”
De senaste veckornas tankar om att bussen ska köra av vägen, om att ha en kniv vid sängen just in case, allt bleknar bort. I’m not my own, it’s not my choice. Jag kanske ska leva. Jag kanske faktiskt vill och ska och måste leva. Alla sjunger med i ”samson” och det här är mitt folk. Jag är inte ensam, inte här och inte nu. Jag är med om något, vi är alla med om något, vi är med varandra. Vi ska leva.
På stationen blir vi stoppade i gränskontrollen. Jag visar upp mitt ID och de säger att det är utgånget. Jag tänker att de kommer väl ändå släppa in mig, om inte annat är jag ju blind! Det måste gå!
”So what now?” frågar J.
”Is she your daughter?” frågar vakten.
”No…”
”Prova taxi”, säger en annan vakt på svenska, ”det funkar ibland.”
Men vi kan inte riskera att fastna på bron. Så vad fan gör vi nu? Jag ringer pappa, som precis kommit hem från en lång resa och absolut inte orkar, men han sätter sig direkt i bilen. Så vi väntar på honom och all gemenskap jag kände rinner av mig. Det här är 2016. Om en vecka går USA till val och risken är att världen går under. Storbritannien tänker gå ur EU. Och ingen får komma in i Sverige som inte ska vara där. Det finns ingen gemenskap. Det finns inget vi, inte längre. Det får inte vara så, men det är så.
Jag kommer hem och inget händer. Allt går bra. Men jag kan inte ta in alla känslor jag har haft. Går tillbaka in i min dvala, men har en ny sång att sjunga när jag är full och vill försvinna. I must go on standing.
