hopelosthead

Rubriklåt: Dansa med Timbuktu och coola stråkmusiker

 

November hörni. Det är en skrämmande tid. Snön må ha smält men det känns som om vi alla pulsar genom snö varje dag. Det är så spännande, för det borde inte funka så, alla borde inte falla sönder samtidigt men lite är det ju så. Typ fem av mina vänner är i stora svackor nu. Jag agerar jourtelefon och försöker få dem att le, benar ut trassel, jobbar på så gott jag kan. Och just den biten gillar jag ju, för det kan jag, men när det kommer till mörkare saker än så...I'm out. Hur hanterar man att någon svälter sig såpass att hens kropp inte klarar av saker? Eller när någon man älskar aktivt funderar på om hen ska ta sitt liv eller inte och vill diskutera det? Man hanterar inte det. Det är det som händer. Och obs jag mår okej, bra skulle jag nästan säga att jag mår, men ibland bara slås jag av mängden sjukdom jag har runt mig ändå. Det är...mycket. Det var mest det. Snart är november slut åtminstone.