Ett år genom åren: September
September
Eller ”att förstöra en kväll”
Egentligen kan jag inte. Egentligen vill jag ställa in alltihop och ha en lugn kväll med C. Kanske köra till max, men annars bara kramas. Så blir det inte. Det är nog bra, det ska ju bli kul, men hela kroppen säger att jag inte kan. Så när C kommer kan jag inte låta bli att fråga om han verkligen måste sova hemma i natt. Jag vet ju svaret, men det är något som gör att jag inte kan låta bli. Så är det alltid. Han kan inte stanna, jag vet ju det, men jag behöver det. Inte för att det spelar någon roll. Hans mamma behöver honom också och jag vill inte tävla med henne. Vill inte, men gör det ändå. Tårarna rinner över och jag kan inte hindra dem. Jävla skit.
”You should be happy”, säger C och kramar mig, ”you’re the star!”
Det är jag väl. Mitt album, det jävla albumet som vi kämpat så mycket mer, kommer ut idag. Det borde kännas som en triumf, men det känns skavigt och kallt. Iskylan och rädslan från musikskolan har sipprat in i musiken och nu är den förstörd. Fast så får jag inte tänka. Jag måste vara stolt över vad jag har åstadkommit. Och det är jag, också. Bara inte just idag.
C åker för att hämta upp folk och R dyker upp, först som vanligt. Han frågar hur det känns att ha släppt en skiva.
”Som att dra ut en tand”, svarar jag. ”Det ska liksom bara bli överstökat.”
Vi skrattar. Min familj kommer och fixar med maten och till slut kommer C med K, P och A. Jag kan inte, men lik förbannat blir det fest runt mig.
”Vi måste bestämma en setlist”, säger C och jag måste hålla mig i byrån för att kunna stå. Jag tror att jag kan spela och jag har ju ändå bett C och K att ta med sina instrument, men att ”bestämma en setlist” känns övermäktigt.
”Det går inte”, säger jag, ”jag tänker att vi kan fråga folk vad de vill höra.”
C suckar och försöker övertala mig om att det inte går att göra så. Jag biter ihop och håller fast vid min idé. C verkar inte förstå att jag gör the ansträngning of my life för att vara här och umgås alls, att jag inte kan ta ett enda beslut. R, som sitter bredvid oss, förstår. Han säger inget, men jag märker det. Jag tror att jag har underskattat honom.
Det blir helt okej ändå. Vi äter snittar och kycklingklubbor och grönsaker med dipp. K säger att gurkan är särskilt god och det är bra att om man kan lita på något så är det att K kommer säga nåt otroligt random. Det är inte ens som han försöker, tror jag, han tycker säkert extra mycket om gurkan. Det är ju ändå gurka liksom. Och efter maten spelar vi och det går rätt bra, folk är helt okej med att föreslå låtar och sjunga kan jag oavsett. Det är faktiskt skönare att sjunga ut krypet i kroppen. Men under den bröliga allsångsbiten av ”du vet han Frankenstein” hörs en röst:
”Hallå! Hallååå!”
Någon står nedanför balkongen och vrålar. Vem fan är det här? Är det I som är på väg? Vad gör hon på den sidan i så fall? Vi slutar spela och undersöker saken. Det är inte I, det är ingen vi känner alls.
”Här finns 120 lägenheter!” ropar den främmande kvinnan. ”Ni kan inte spela sådär högt!”
K stänger balkongdörren och vi alla undrar samma sak: Hur fan vet hon det? Har hon räknat dem? Och varför i helvete bryr hon sig när hon inte ens verkar bo i huset!
”Om inte grannarna med bebis bryr sig”, sammanfattar jag, ”då spelar det andra ingen roll.”
Så säger jag, men ångesthjärnan går på högvarv och jag skäms som fan. Vi avslutar ”giget” med att sjunga Paris tillsammans och det känns bra, känns lite som om jag kan. Jag och A skrattar åt att blind-äta tårta från papperstallrikar och vinet flödar. Jag borde dricka mindre, för jag vet ju vad det gör med mig, men det är så skönt att bli ett med vinet. Pappa tar över musiken och spelar sina bästa partylåtar. C dansar och den konstiga stämningen mellan oss verkar borta, åtminstone för stunden.
Till slut är det bara jag, C, K och P kvar. K har såklart med sig vodka och cola och jag klunkar så fort jag kan. Jag ber att få höra wish that you were here med Florence och sjunger sista refrängen på svenska som jag alltid gör. Varje ord river i halsen och jag sköljer ner med grogg.
”Jag ska upp imorgon”, säger jag och förvånande nog får jag iväg dem. Jag kanske klarar mig ändå. Men när jag kollar messenger har mitt ex skrivit.
”Hoppas din platta är bra terapi för dig men du har ingen rätt att prata om mig sådär…”
Hon fortsätter men jag orkar inte ens ta in orden. Det är en sak för mycket, för många glas och allt rasar. Jag vinglar ut i badrummet och kämpar ner luft i lungorna. Klamrar mig fast vid kanten för jag vill inte falla ner. Jag vill inte.
”Jag vill leva”, skriver jag till C, ”jag vill leva men jag vet inte hur”
Jag borde inte störa honom, han behöver sova, jag behöver sova. Det spelar ingen roll. Och svaret kommer.
”Förstör inte en bra kväll.”
Jag läser det igen och igen. Förstör inte. En bra. Kväll. Han har verkligen inte förstått. Det här var inte en bra kväll, det var knappt en kväll. Jag gjorde mitt bästa men kvällen var redan förstörd. Jag är redan förstörd.
Flåt :(
