hopelosthead

Rubriklåt: Hos dig är jag stark (visst heter den så? orkar inte googla) med Patrik Isaksson, kanske en lite märklig låt att välja men EB gillar den och idk det makar typ sense

 

Det känns hela tiden som om jag fejkar att jag är ett system. De senaste veckorna har jag varit ensam i huvudet nästan jämt, eller det har känts så, och vad fan...det blir så tomt. Jag vet inte vad jag ska göra, hur jag ska påminna mig om att det är sant. Om det nu är det. För det borde inte vara det! Jag har inte varit med om några trauman! Det är inte logiskt! Men det kan inte vara något annat, för jag skrev liksom precis "eb gillar den låten" och eh? Hur kan hon gilla en låt om hon inte är en person? Flera av er har ju träffat henne hur kan ni träffa henne utan att jag är ett system? och såhär håller jag på, bevisar för mig själv att det är sant. Det är svårt. Och det här med traumat då...hennes trauman har jag liksom koll på, både de hon minns som vi inte varit med om och traumat i att vara i fel värld, men mina? Nah. Jag är lite sjuk i huvet men jag har en bra familj och hade en bra barndom och ändå skaffade min hjärna en honest to god traumasjukdom? Det vore mer logiskt om jag bara fejkade. Om jag bara hade låtsaskompisar för att mitt liv är så tråkigt. Jag vet verkligen inte hur jag ska få rätsida på alltihop. Jag vet ju inte vad som är vad, även om jag försöker förklara så ni ska förstå. jag vet bara att när patrik-tönten sjunger den här låten får jag känslor som inte är mina. De handlar inte om mitt liv eller människor jag känner. De handlar om Emma Black och att hon saknar sin pappa. Och det får väl bara bevis nog. I guess.