hopelosthead

Sist jag shufflade körde jag tre delar, men det har blivit ganska dålig text den här gången så jag väntade tills halva månaden gått ändå. Så här är mina alster. Att shuffla är alltså att sätta på en spellista på shuffle och skriva under hela första låten som spelas.

 

3 / 4

No talk

 

Hon står med ryggen lutad mot väggen och väntar på mig. Solkatterna dansar på väggen och jag får lust att berätta för henne om hur min katt brukar jaga solkatter. Det borde vara därför de heter solkatter. Det säger jag inte, för jag kan inte få loss tungan från gommen. Det smakar yrsel och jag går fram mot henne utan att ens kunna hindra mig om jag ville. Det vill jag inte.

”Du är fin”, säger hon och allt blir mer och mindre verkligt samtidigt. Hon pratar med mig, säger att jag är fin, men det kan hon inte säga. Jag kan inte vara det hon förväntade sig.

”Du ser precis ut som jag trodde”, säger hon och läser mina tankar. Sen drar hon mig till sig och kysser mig, som om vi inte precis träffats. Hon luktar sommar och kokos och jag tror inte ens att jag står upp själv längre, jag tror att hon håller mig uppe. Jag har inte sagt ett ord. Jag kan inte.

 

 

9/4

Stasy’s mom

 

Utmattningen som breder ut sig. Tröttheten i att släpa in matkassar i hallen och behöva packa ur dem. Stasy kommer inte ut och hjälper till, såklart. När jag kommer in i köket hör jag att Tom är där med henne. De är ute på baksidan, vid poolen. Jag suckar och börjar packa ur kassarna. Jag orkar inte med Tom idag. Det bryr han sig inte om, för nu kommer han in från trädgården och in till mig i köket.

”Behöver du hjälp?” frågar han och ler sådär som han brukar.

”Gärna”, för jag behöver ju faktiskt hjälp. Tom tar genast de tyngsta och jobbigaste sakerna. Stasy dyker upp bakom honom, men säger inget. Jag undrar när Stasy kommer förstå att hennes pojkvän inte vill vara med henne. Förhoppningsvis snart så jag slipper honom.

 

 

12/4

Hell is for children

 

Jag vill inte tänka på hur det slutade. Så jag gör inte det, bara på hur det började. Hur tryggt det kändes att gå in genom dörren den där första gången. Hur hon välkomnade mig in och sa att jag skulle få vara här, alltid, att hon var min nya mamma. Och det hade känts så. Som om hon var min mamma. Jag kallade henne mamma och hon kramade mig när jag skulle sova. Hon satt på min sängkant och höll mig i handen tills jag somnade. Men det blev inte så sen. Sen, när jag blev större och inte kunde kläs ut i docklika klänningar längre. Då var jag inte lika intressant längre. Då ville ”mamma” inte att jag skulle störa henne. Hon ville att jag skulle jobba för att få ihop pengar till kläder när jag var tolv år gammal och hon ville inte att jag skulle vara hemma alls på helgerna. Ofta kastade hon ut mig och låste tills hon skulle sova, då öppnade hon och blev arg om jag inte var redo att komma in. Jag gjorde alla hushållssysslor på vardagarna och när jag varit utelåst skällde hon ändå på mig för att jag inte gjort mina sysslor. Jag var otacksam, en bortskämd unge som skulle vara glad att hon tagit in mig. Hon kunde ha låtit mig svälta men hon tog hand om mig och jag var tvungen att visa min tacksamhet. Det tyckte jag att jag gjorde men hon tyckte inte att det dög. Jag dög aldrig. Hon är inte min mamma.

 

15/4

Problem

 

Vi sitter i köket. Josse tjatar om hur jag måste dra och det är som en vanlig kväll.

”Men jag kan inte lämna henne nu, hon behöver mig.”

”fast du då, vad behöver du?”

”Henne”, suckar jag och tar en klunk te. ”Såklart.”

”Fast ingen människa behöver en annan. Jag behöver inte Klara. Jag vill vara med Klara, men jag måste inte, fattar du?”

Jag skakar på huvudet, för jag fattar inte.

”Vadå, skulle du kunna göra slut med Klara?”

”Såklart, om det var det jag mådde bäst av. Fast det vill jag ju inte.”

”Nä, jag fattar, men du skulle väl gå under?”

”Nej, inte direkt. Faktiskt.”