hopelosthead

Rubriklåt: Vackraste av änglar med Sandra Dalberg, en EB-favorit när vi var små

 

Att komma ut som lesbisk / queer har aldrig egentligen varit en grej för mig. Det går ju alltid bra och jag bryr mig inte om vad randoms tycker ändå. Jag har liksom redan hanterat att de vet att jag är blind, med allt det innebär. Men att komma ut som system...det är nåt annat. Svinläskigt, är det. Att få ur mig att jag är två personer till en ny person är alltid svårt och jag minns nästan aldrig hur jag gör det i efterhand. Det brukar mest bli något jag hasplar ur mig och typ hoppas att de redan vet. För jag vet aldrig vad de ska säga. Om de kommer tro mig eller försöka tro mig men inte fatta alls eller vara konstiga om det. Om de kommer säga något som gör ont in i skelettet på oss eller inte.

 

Men idag fick vi det finaste bemötandet: genuint intresse och förståelse. Och det brukar vi ju få, men vi behövde inte förklara allt och det var så jävla fint. Och vi fick höra de finaste orden "Emma Black, I aknowledge you." EB kom inte ens fram och sa hej, men ändå fick vi höra den meningen, rakt till henne. Det är stort. Jag kan nog knappt formulera hur stort det är. För jag ville inte aknowledge her i så många jävla år. Jag slogs och sparkade och sa nej, hon finns inte, hon kan dra åt helvete. Men så är det ju inte. Hon förtjänar bättre, vi förtjänar bättre. Och jag måste påminnas om det lite då och då. Och hon inte minst. Hon kommer leva på de där fem orden länge nu. För vad fan behöver man mer än att bli lite jävla uppmärksammad och accepterad? Inget that's what. Det är så fucking fint. Det var allt godnatt.