Två år genom åren: Augusti
Augusti
Eller ”följa med”
Malmöfestivalen. Jag vet inte riktigt hur det gick till, men på något sätt har malmöfestivalen gått från något jag besöker max en kväll till något viktigt i mitt liv. Fast det där är en lögn, jag vet exakt hur det gick till. C lyser upp så fort festivalen nämns och vill dit varje dag, och det vill jag också nu när jag har möjligheten. Vi har redan varit där en gång i år, vi såg the sounds i fredags och det var magiskt. Imorgon ska vi också ses och äta middag ihop på området, innan jag ska se Melissa Horn med min mamma och syster. När vi pratar i telefon, som vi gör varje kväll, frågar jag vad planen är för resten av festivalveckan.
”På onsdag ska jag och T se Ane Brun”, svarar han.
”Åh henne vill jag också jättegärna se! Får jag följa med?”
Jag vet att jag frågar så för ofta, så det kanske är dumt, men jag vill verkligen se henne och dessutom äntligen träffa hans kompis T.
”Nej.”
Samma känslor som vanligt. Ilska, besvikelse, frustration.
”Varför inte?” frågar jag och fortsätter gräva fast jag redan uppenbart har hamnat i ett hål.
”Jag måste få umgås med mina vänner utan dig”, säger han och suckar. ”Det är klart jag vill vara med dig, men ibland vill jag bara träffa mina vänner.”
”Det är klart du ska! Men det är en konsert, ni kommer inte kunna umgås så mycket ändå.”
Jag säger inte det jag egentligen tänker. Att han inte verkar förstå att han är ihop med, eller låtsas inte vara ihop med, en blind tjej. Att jag inte kan gå på vilka konserter jag vill. Att jag inte kan gå alls om jag inte får följa med. Och så det där med att ”följa med”. Det är väl klart som fan att han ska få umgås med sina vänner själv, men jag får så sällan följa med och måste oavsett alltid fråga. Jag försöker tänka mig att min syster skulle se en konsert och sen säga till sin kille att han inte fick följa med fast han var intresserad av att se bandet. Och det är ändå inte ett bra exempel, för han hade kunnat gå själv. Det är väl därför det gör mer ont än det borde. Så jävla viktig är väl inte en Ane Brun-konsert?
Jo, tydligen, för jag tar mig dit. F, min nya ledsagare, kunde följa med trots det korta varslet och vi tar tåget in tillsammans. Vi råkar hamna i tyst avdelning och fnittrar oavbrutet för att vi försöker och misslyckas med att vara tysta. Väl framme ser vi Emil Jensen, som jag egentligen vill se mycket hellre än Ane Brun. Emil börjar konserten med en låt jag inte hört förut, där han basically sjunger att ingen borde lyssna på honom. Han är ett geni och F, som inte hört honom tidigare, skrattar högst av alla. Efter Emil går vi runt och tittar på all mat och annat märkligt på festivalen, precis som det ska vara.
Och vi ser Ane Brun, till slut. Hon är otroligt duktig, men jag kan knappt fokusera. C är här någonstans och han vet inte att jag är här. Vad händer om vi träffas i publiken? Blir inte det konstigt? Kanske inte, jag får ju liksom vara här, men det känns inte så. Jag märker hur mina axlar spänns och hur jag ryggar undan från alla som råkar röra vid mig. Det påminner alldeles för mycket om hur jag mådde för fyra år sen. Hur jag väntade in V varje skoldag, höll andan första timmen innan jag visste säkert om han var där. Hur jag letade efter honom överallt och hur jävla trött jag var när jag kom hem. Jag är trött nu också. Försöker intala mig själv att det inte är någon fara, det finns ingenting att vara orolig för, men det funkar inte. Ane sjunger en vaggvisa på norska och jag är nära att börja gråta. Alla känslor samtidigt for no reason at all.
När jag kommer hem vet jag inte hur jag ska förhålla mig till C. Borde jag skriva och fråga hur konserten var? Det kan jag ju inte göra, för jag kan ju inte ljuga om att jag var där. Det är inte konstigt, påminner jag mig själv, man får gå på vilka konserter man vill. Det är inte som om jag stalkar honom, jag bara var på ett ställe han också var på utan att säga hej. Så kan man ha det, även om det inte känns så. Men jag hinner inte tänka mer, för han ringer mig. I bilen hem, som alltid.
”Hon var bra, Ane.”
Men vänta. Han ringer alltså och berättar om konserten han tror att jag inte kunde gå på för att han inte lät mig? Är inte det lite konstigt? Fast å andra sidan, vad fan ska han säga, klart han ska säga att hon var bra. Ändå känns det som en liten triumf att svara:
”Det tyckte jag också.”
