Två år genom åren: December (typ)
Jag och Olle står på Osby central och fryser. Tåget hem skulle varit här för mer än tjugo minuter sen. Det är dessutom oklart om tågfanskapet ens går till Lund, för skyltningen är fullständigt kaos. Jag intalar Olle att det är klart det går till Lund, för det är sista tåget och det måste gå till Lund. Dessutom är det svinkallt så jag kräver att det inte blir några problem, för jag vill hem och krama min kille … eller ja, nästan kille, vi är väl inte riktigt ihop men jag får i alla fall vara med honom imorgon på hans födelsedag. Om jag någonsin kommer hem härifrån vill säga.
”Varför måste de bo i Osby?” gnäller jag och stampar för att få upp värmen. ”Det är för långt bort!”
”De får flytta till Eslöv”, säger Olle och jag suckar. Ingen borde bo i Eslöv. Jag tänker säga något dräpande om Olles hemstad som vanligt, men nu kommer äntligen tåget! Och här märks det att både Olle och jag har druckit en del vin med våra Osby-kompisar, för Olles sätt att ledsaga mig är ganska oortodoxt. Han väljer att fösa mig framför sig och det är nog lugnt, hinner jag tänka, snart är vi ju på tåget…
Innan jag har förstått vad som händer har marken försvunnit och mitt ben har hamnat mellan tåget och plattformen. Jag har inte mindat the gap. Folk runt mig ropar och jag fattar inte vad som pågår, men på något sätt lyckas jag kravla upp.
”I’m on the train, I’m on the train!” hör jag mig själv skrika. Jag ligger på knä på tåggolvet och försöker få ordning på mig själv, men Olle i princip ramlar över mig av chock. Så nu frågar folk om Olle behöver hjälp, men han lugnar dem och hjälper mig upp. Först nu märker jag att jag har så ont i mitt ben att jag knappt kan gå. Vi måste hitta platser så snart som möjligt, men Olle fortsätter framåt.
”Vänta, Olle, jag mår illa!”
Gör jag? Ja jävlar, det gör jag. Jag får inte kräkas nu i det här kaoset. Det är säkert bara smärtan, eller chocken, eller jag vet inte. Till slut får jag sätta mig ner och luta huvudet mot fönstret.
”Emma!”
Va? Vad fan händer? Jag sätter mig upp och försöker få grepp om världen. Jag frågar Olle och han säger att jag somnade så fort huvudet nuddade fönstret och var borta i en halv minut.
”Det var så jävla läskigt”, fortsätter han. ”Mår du fortfarande illa?”
Jag känner efter, men nej det gör jag inte. Nu vill jag bara ha vatten. Tågpersonalen frågar om allt är okej nu och jag ber om vatten, men de har inget. Inte en droppe vatten på hela tåget. Så jag ringer mina föräldrar, som ändå ska hämta mig på stationen, och ber dem att ta med sig vatten.
Olle går av i Eslöv, men han lovar att dörren är precis där jag sitter. Jag brukar inte ha några problem med att gå av tåg själv, men nu har jag så jävla ont och allt känns lite luddigt. Så när vi stannar i Lund hittar jag såklart inte dörren. Eller jo, till slut hittar jag den, men precis då stängs dörrjäveln.
”Hjääälp!” skriker jag och skiter i värdighet för den har jag visst lämnat kvar i osby.
”Oj, jag ska försöka öppna!” ropar en random tjej som dyker upp. Jag har ingen aning om varifrån, jag måste bara ut. Tjejen får kontakt med en tågvärd och i sista sekund kommer jag ut på perrongen.
”Emma!” pappa är där och tar tag i mig direkt. ”Har du ont? Mamma är en bit bort och pratar med väktarna.”
”Väktarna? Vänta va?”
”Det var en man som ramlade ner på spåret.”
”Då var jag inte sämst på tåget i alla fall.”
Vi möter mamma och hon berättar om mannen. Han hade tydligen tappat sina glasögon och slängt sig ner på spåret för att hämta dem. Mamma hade fått tillkalla väktare och de hade i sin tur ringt polisen. Samtidigt hade pappa sprungit längs tåget och ropat till tågvärdarna att hans dotter är där inne så de kan inte stänga alla dörrar! Det är oklart om tågvärden som pappa fick tag på är samma som jag pratade med. På vägen till bilen ser vi mannen från spåret bli bortledd av polisen.
”Men jag ska ju till Laholm!” ropar han.
”Du får någonstans att sova nu”, svarar polisen.
”Vad bra!”
Mannen låter glad och verkar absolut inte förstå att han ska till fyllecell. Själv får jag äntligen komma hem till min nästan-kille och somna i hans famn. Då gör det inget att benet gör kriminellt ont.
