Utdrag från min november-shuffle, del 3
21/11
Det bästa kanske inte hänt än
Vi sitter i soffan. Vinglasen står på de små, vingliga borden. Jag förstår inte varför ni har köpt så ostadiga bord när ni så ofta dricker rödvin. Ni har dessutom en dyr matta här, som inte får spillas på. Absurt beteende. Vi sjunger Molly för full hals och skålar för att det bästa inte hänt än. Vi firar att jag fått förlagskontrakt på min bok och jag älskar att ni vill fira mig. Ni är som en andra familj för mig. Att jag råkar kräkas på er badrumsmatta gör inget, säger ni, den skulle ändå tvättas. Jag lämnar lägenheten i västra hamnen och har ingen aning om hur det ska bli sen. Det bästa kanske inte hänt än, sjunger vi och på vissa sätt är det säkert sant. Men vi kommer inte sjunga tillsammans sådär igen. Det värsta har inte hänt än, men det är på väg.
22/11
Rocky
Jag minns halsduken han glömde. Han stod i hallen, skulle bara lämna av mig. Jag minns inte varför han följde med in den kvällen, för han stod kvar i hallen. Vi stod där länge och höll om varandra. Han grät inte, men nästan. Hela kvällen hade han varit stark, hållit ihop och skrattat. Men nu pratade vi om det, om det värsta som nu var officiellt. Det var så märkligt, för just det här hade jag ju väntat på så länge. Och vi var redan så nära varandra, närmare än vi borde ha varit. Jag tror att det bara skulle gå en vecka efter den kvällen tills vi sov ihop för första gången. Eller hade det redan hänt kanske? Jag rör ihop begreppen. Det kanske är bra. Men jag minns halsduken. Hur jag tryckte den mot ansiktet när han åkt. Hur jag försökte spela en låt som var alldeles för svår för mig för att bevisa hur mycket jag älskade honom. Jag tror inte att han ens nu kan förstå hur mycket jag faktiskt älskade honom.
25/11
Ice cream man
Hon sitter i soffan med en öl i handen. Jag mixar låten vi precis gjort. Eller ja, det är väl mest jag som har gjort låten. Hon sjunger snyggt på den, det kan ingen säga nåt om, men äsch. Mest ett snyggt ansikte.
”Jag gillar inte den där biten”, säger hon. Suckande vänder jag stolen mot henne.
”Vilken bit?”
”Den där synthen i bryggan. Tycker den låter fel.”
Jag skulle vilja säga att hon kan hålla käften, men jag måste låtsas som om hon har något att säga till om. Jag kan till och med ge henne producent-credit om det är det hon vill åt. Om hon sköter sig vill säga. Jag slickar mig runt munnen och ser uppmärksamt på henne.
”Hur skulle du vilja att det lät då?”
Hon reser sig upp och jag ler. Bra, hon har förstått. Hon vill visa mig vad hon kan. Förhoppningsvis med munnen. Den ser ut att kunna göra mer än sjunga.
”Flytta på dig”, säger hon och förvånat låter jag henne ta över stolen. Hon kopplar in synthen och börjar spela.
