Två år genom åren: Februari
Februari
Eller ”men kanske ändå”
Jag står på busshållplatsen och kan inte fatta att det här händer. Att jag gick av bussen för att få träffa honom, att vara i hans hem, med honom. Det går knappt att hantera. Jag står i kylan med en påse kläder i handen och tänker på hur jag ska hälsa när han kommer. Hur ska jag låta normal? Det kan jag ju inte annars heller, men nu har det gått en vecka sedan vi sågs sist. En oändligt lång vecka som jag bara lyckats ta mig igenom för att vi har hörts på facebook. Och pang prego har hjälpt, radioprogrammet som han älskar och som jag lyssnar maniskt på. Men jag kände till programmet innan jag kände honom, det är inte bara på grund av honom jag har lyssnat. Inte bara. Och Florence har hjälpt, det har hon. Hur hon sjunger ”if you could only see the beast you made of me”, för han skulle inte vilja se vad jag blivit. Fast han vet. Han måste ju veta.
”Good meuning!”
Han dyker upp bredvid mig och hälsar som han brukar, med en obskyr referens. Jag svarar likadant och följer efter honom mot huset.
”De andra har inte kommit än, men de är på väg tror jag.”
De andra ja. De som skulle ha varit fler egentligen. Det var S som föreslog en filmkväll på lovet och startat evenemanget på facebook, men hon kommer inte. Jag skäms över hur glad jag är över det. Svartsjukan är mitt sämsta drag men den lämnar mig inte ifred heller. Flera andra tackade också nej, så det blir bara han, jag och två till. A såklart, man ser sällan honom utan A, och så deras kompis E som jag inte har träffat. Det känns kul att det bara är jag och killarna, att jag är one of the boys. Det får mig att tänka på när jag hade min hoodie med apor, M sa något om mina apor och S sa att när hon tänker på ”Emmas apor” är det de två killarna hon ser framför sig. Att jag hör ihop med dem, med honom, i någons tankar är magiskt. Och nu kommer jag in i hans hus. Wow.
Det är lite stelt först, för vi vet inte hur man umgås utanför skolan, men när de andra kommer blir stämningen snabbt lagom konstig. Vi äter middag med hans föräldrar (jag kan inte äta alls för maten är långt ifrån min smak) och sen sätter vi oss i soffan för själva filmkvällen. Fast mest blir det TV-spel, för de andra åtminstone. Jag sitter mest bredvid och ropar att jag också vill skjuta någon, för det verkar kul och ropen är ett bra utlopp för mina känslor. Mitt i spelandet och pratandet hörs steg och sen en upprörd röst:
”Jag hatar verkligen en person!”
Det är hans syster M som kommer in och vi får höra allt om hennes tonårsdrama. Mitt eget drama är ju också tonårigt såklart, men hon det hon berättar om är så otroligt banalt och ändå förstår jag att det betyder allt.
”Men har du pratat med henne?” frågar jag när hon berättat allt om sin störiga kompis. ”Ni kanske inte alls tänker likadant på det.”
”Men hon lyssnar ju inte!” svarar M.
”Förmodligen för att du är sur. Du måste ju inte säga att du hatar henne!”
M suckar och säger att hon väl kan prova. Han kör iväg henne och jag blir varm i kroppen av att ha pratat med hans syster. Tänk om jag var här oftare, om jag satt här och coachade M i draman. Jag kanske till och med hade träffat kompisarna det gällde och kan hjälpa till bättre. Tänk om.
Natten går och vi lyssnar såklart på pang prego. Jag lutar mig mot kuddarna i soffan och ser ut att sova.
”Tror ni Emma sover?” frågar A.
”Det ser ut så”, svarar E. Jag säger inget. En förädisk tanke har dykt upp och nu kan jag inte släppa den. Om jag låtsas sova, visst skulle jag kunna låtsas vända på mig i sömnen så att jag lutar mig mot honom istället? Skulle han, som hatar närhet så mycket att han inte ens ledsagar mig, kanske låta mig luta mig mot honom om han trodde att jag sov? Det är inte okej, jag vet det, men…men kanske ändå? Nej, säger jag till mig själv, nu får du skärpa dig. Så gör man inte. Så jag sätter mig upp igen och låter tillfället, som inte var ett tillfälle, rinna mig ur händerna.
”Vi kan ju faktiskt gå och lägga oss. Vi har lagt madrasser i mitt rum, vi brukar göra så. Fast du får sängen, Emma, för du är tjej.”
Jag ska sova i hans säng. Det här är det objektivt sjukaste som har hänt i hela världen. Och när vi lägger oss märker jag att han inte har bytt lakan innan. Det luktar som han. Jag får inte tänka på det, men jag kan inte låta bli.
Sjukt nog, kanske för att jag har varit uppe hela natten, lyckas jag somna. Vi vaknar nån gång efter lunch och tar oss upp. Jag går runt i huset och ingen bryr sig om att jag är blind, på det bästa sättet. Jag får känna mig som hemma. När jag är i badrummet hinner jag uppdatera L:
”Spent the night in his bed. I repeat: In his bed.”
Det låter kanske bättre än det är, men ändå. Och vi blir kvar hela dagen. Mamma skriver flera gånger om att hämta mig, men jag svarar undvikande. Jag kanske borde åka hem, men ingen annan säger något och jag vill absolut inte vara den första. Så när hans mamma frågar om vi vill ha middag säger vi ja. Jag hoppas att det är bättre mat idag, men det är lika läskigt som igår.
”Jag får väl inte komma hit mer”, säger jag och skrattar fast jag är obekväm egentligen.
”Jodå!” säger mamman glatt. ”Men då får du ingen mat. Du får ta med dig en egen.”
”Deal”, säger jag och känner att det här kan funka. Hans familj tycker om mig. Jag är välkommen. När jag åker hem är jag lycklig och det är kanske tur att jag vet att jag absolut inte kommer att återvända.
