hopelosthead

Rubriklåt: Frihet med Sanna Carlstedt

 

Jag vet inte varför egentligen, men jag har åldersnoja för första gången i mitt liv. Jag har alltid tyckt att tiden går i lagom takt, att den håller ihop liksom, men nu? De senaste tre åren har gått så satans fort. Ingenting har hänt. Eller alltså jo, jag har flyttat och så, men jag vet inte...allt känns så rörigt och samtidigt helt stillastående. Jag sitter i soffan dag ut och dag in och inget händer. Och jag är inte 22 längre you know? Folk omkring mig är färdiga läkare (!), har riktiga jobb, flyttar till ordentliga boenden på ställen de vill bo på, gifter sig, förstår hur saker hänger ihop. Och jag tittar mig omkring och förstår inte ett skit. Men det är inte charmigt längre, det är patetiskt. Jag orkar ingenting och förstår ingenting och bara är ett frågetecken. Men jag vill inte vara det, jag vill förstå vad som händer. Jag vill bli stor för jag vill klara av livet. I just can't. Jag vet att jag är på väg till något, nån slags insikt eller nåt, men jag vet inte vad eller hur jag ska dit. Det kanske är 30-årskrisen som kommer för tidigt. Hoppas bara att jag hittar rätt snart och kanske blir vuxen. Det vore något. Kanske konner jag att förstå vad folk pratar om snart.