hopelosthead

Rubriklåt: Blåmärkena med Hurula, fattar typ inte vad han menar egentligen men det känns passande

 

Ibland är det klurigt att vara psykbrud som känner andra psykbrudar. Oftast rekommenderar jag det, just att slippa friskheten och oförståendet det innebär. Men ibland står sjukheten mig upp i halsen. Just hur casual vi är med sjukdomen, hur vi alla skrattar bort saker som fan inte är roliga. Vi är så desenticed att vi bara kör på, vi ryggar inte ens tillbaka för det mörkaste mörka för inget spelar roll. except it does, it does! När vi sitter vid middagsbordet och pratar om självmordstankar, självskada och hemska saker vi tänker om oss själva, då skapar vi uppfattningen att det är normalt och helt okej. Det är inte okej att vilja ta livet av sig. Det är faktiskt inte det. Det är något man måste få hjälp med och jobba med, för vi ska inte vilja dö. Det är harsh att säga så, för det är inte så att vi väljer att vilja det, I get that. Men det är något så sjukt i hur vi (obs jag inkluderar mig själv!) droppar mörka saker som om de inte är viktiga. De är det. Och alla känner inte så. Jag har inte självmordstankar och har knappt haft det på tre år nu. När jag säger det blir mina närmaste ofta förvånade, för de tror att alla har det. Min tjej har aldrig haft det och det är hon som har fått mig att förstå det här. Hon stoppar oss när vi pratar om det och säger åt oss att lägga av. Och det är bra. Det är klart vi ska prata om det, men det är ju därför det finns terapi och också faktiska förtroliga samtal. Inte casual snack när man äter middag. Vi måste bli bättre på sånt här allihopa, jag i synnerhet. Saker betyder något. Vi betyder något.