Två år genom åren: Mars
Mars
Eller ”white russian night”
Jag sitter i en färdtjänst på väg till M. Vi ska repa nya låtar och sen fira allt kul som händer oss, eller ja bara festa helt enkelt. Chauffören är pratsam och det är okej, särskilt när man ska till M för dit hittar bara de chaufförer som känner mig.
”Vad gör din kompis nu för tiden?” frågar han och jag fattar inte alls vad han menar.
”Vem menar du?”
”Din blinda kompis, han som också bor i Lund.”
Fuck. Han menar R. Ja, såklart, färdtjänstchaufförerna har ju inte fått veta. Plötsligt bara slutade R åka med honom och han har säkert inte ens undrat förrän han träffade mig. Men jag vill inte säga ordet, inte ens nu två år senare.
”He’s dead.”
Det fick bli på engelska. Bättre än så kunde jag inte göra, men han kommenterar det inte.
När jag kommer fram är M inte hemma än.
”Jag är världens bästa planör!” skrattar hon i telefonen. ”Men C har också kommit, han sitter i sin bil, ring honom så länge så kommer jag snart!”
Jag känner knappt C och just nu hade jag behövt en kram. Att bli påmind om R var absolut inget jag hade förväntat mig idag och det gör ondare än jag trodde att det skulle. Men det är väl tramsigt att bara stå här och inte höra av mig till den andra som bara står här, antar jag, så jag ringer C. Hans namn är felstavat i min telefon, men jag orkar inte fixa det. Och när han kommer och ställer sig bredvid mig känns det bra, faktiskt. Jag är en öppen bok, så jag berättar vad som hände och det blir inte stelt. Han är bra. Dessutom har han köpt milkshakes till alla eftersom vi skrivit om såna på SMS häromdagen. Milkshake hjälper alltid.
Jag skakar av mig tankarna på R och vi repar. K har också dykt upp och tillsammans testar vi låten jag skrev i onsdags hos Sofia. Den har inget namn än, så jag kallar den bara ”glasslåten”, och den låter riktigt nice när vi spelar den. Tyvärr tar det en jävla tid, för jag har ett band bestående av musiker och de kan aldrig sluta spela. Sen är problemet att jag inte själv är musiker, så när jag ska förklara vad de ska göra blir det mest kaos. Tur att vi har kul, för låten vi testar efter ”glasslåten” går mycket sämre. Vi testar allt möjligt, men inget funkar med den konstiga låten jag skrev i höstas om hur trist det är att vara singel när alla växer upp och blir ihop. Det får vi klura mer på.
Så fort vi ger upp om singel-låten åker den ungerska champagnen fram. Vi skålar och firar att jag slipper mitt styrelseuppdrag och att en ny arbetsvecka har tagit slut. Jag dricker champagnen och tänker på att bara för ett år sedan hade jag nog inte kunnat det. Jag drack ju då med, men inte alls som nu. Det är sjukt att man faktiskt kan utvecklas så mycket utan att det känns som om något har förlorats, för så känns det inte alls. Och jag fortsätter att överträffa mig själv, för snart är det dags för white russian och det tycker jag också är riktigt gott.
”Det är så sjukt”, säger jag, ”för det är ju bara…”
”Saker du hatar!” fyller M i. Det är sant, allt som smakar kaffe hatar jag och mjölk också.
”Jag hatar inte vodka”, säger jag och vet inte ens vad jag själv menar.
Min kropp håller inte med mig. Efter två stora white russians på kort tid vill kroppen absolut inte mer. Jag mår illa och är yr, men de andra spelar med i gamla låtar och jag vill inte störa. Framför allt orkar jag inte med att M ska bli hönsmamma och ta hand om mig, för det är ingen fara. Det blev bara lite mycket nu. Jag måste lägga mig ner, men vill ändå vara kvar med de andra, så jag lägger mig på golvet bredvid min stol.
”Hur är det Emma?” frågar K.
”Helt okej, så länge jag ligger kvar här.”
K godtar detta och lägger sig på golvet bredvid mig, fortfarande spelande på sin bas. De andra märker inget och det är skönt. Jag vet att K håller koll på mig, men också att han litar på att jag klarar mig om jag inte säger något annat och det är skönt. Så jag ligger kvar på golvet och de andra spelar och tramsar runt mig. Om en liten stund kommer jag må bra igen, det vet jag.
Jag har rätt och snart sitter jag upp igen. Jag och C pratar, lär känna varandra litegrann mitt i allt. Han är kul, om än på ett lite konstigt sätt.
”Are you serious?” säger jag om något han berättar.
”The only serious I am is Sirius Black.”
Allt gungar till och det är inte spriten. Jag blir varm i hela kroppen och hör att jag säger något, jag vet inte vad för det är inte jag som säger det. Skammen kommer direkt, för det här ska inte hända mig längre! Jag måste kunna bete mig! C förstår inte, men jag har inte full kontroll än så jag hör mig själv berätta. Jag vet inte ens vad jag berättar, men lite av det där jag inte brukar vilja prata om. Och det är väl fyllan, men han accepterar det jag säger som om jag inte är galen. Han hänger inte med, men han försöker och det är absolut inte alla som gör.
Jag kommer in i andra andningen och kan dricka vin till och med. C har druckit sanslösa mängder jack and coke och förstår knappt vad jag säger. Jag klappar honom på huvudet och vi pratar om ingenting.
”You have pretty hair”, mumlar jag och han säger att nä, det håller ju på att ramla av. Det är inte så att jag raggar på honom, snarare känner jag mig så bekväm att jag kan säga så ändå. Det är ju inte som om han kommer komma ihåg det imorgon ändå.
Han går, men K och jag sover över. M och K bråkar om bäddningen, ett sånt där fyllebråk som blossar upp från ingenstans och bara fortsätter utan att betyda något. De höjda rösterna får mig att skygga undan och jag märker hur jag försöker störa de andra så lite som möjligt. Om de tilltalar mig svarar jag tyst och snabbt, vill inte förarga någon. Jag är inte rädd för dem, jag vet ju det egentligen, men kvällen och natten har gjort mig hudlös. De slutar bråka och M slocknar direkt, som om bråket inte gör ont i henne fortfarande, men jag är livrädd. När jag lägger mig ner släpper spänningarna och tårarna börjar rinna, helt utan anledning.
”Varför gråter du?” viskar K.
”För ibland måste man”, svarar jag. Jag vill inte prata om det, för det finns inget att prata om, jag kommer somna snart. K förstår och ger mig ett enormt glas vatten som jag sveper. Han skrattar och ställer ett nytt bredvid mig ifall jag behöver. Gråten avtar sakta och jag somnar, och på morgonen är allt bra igen. För allt var bra hela tiden, egentligen.
