hopelosthead

Rubriklåt: Fall for you med secondhand serenade

 

Jag har en känsla. Jag vill egentligen knappt ta i den, för jag vågar inte. Jag har haft den förut och den har inte visat sig stämma. Jag har uttalat den och sen ändrat mig och blivit skrattad åt. Men jag vet inte ... känslan är ändå där. Och det var länge sen nu, många år sen jag hade den.

 

Känslan säger att jag är klar. Att jag inte vill mer. Jag vet inte om den kommer hålla och vill inte fortsätta vara the mem who cried wolf. För jag förstår ju att ingen tror på mig när jag säger att jag är klar. Inte jag heller. Still though, det känns verkligen så. Jag vill inte mer. Jag vill inte ha drama, konflikter, kaos. Och det handlar inte ens lite om vad som hände för över tio år sedan, rubriklåten till trots. Den påminner om utmattningen i att bråka varje natt men det är inte det jag vill ifrån. Det jag vill ifrån är det som är nu. Det kaotiska och ovana. Du vet inte ett skit om mig och mitt liv längre. Och så får det väl vara då. Det är det jag vill ifrån. Jag vill inte ha den energin i mitt liv. Och det känns inte svårt. That one's new. Det kanske inte fortsätter vara så, men jag känner så nu. Jag vill inte ringa dig eller skriva till dig. Vad skulle jag säga? Ingenting. Det är inte en kamp att låta bli. Och det är skönt. Det kanske inte håller. Jag är säker på att det inte håller. Men just nu känns det fan som om jag är klar och det tänker jag leva på ett tag.