Utdrag från min april-shuffle, del 2
18/4
Det är så enkelt
Jag går snabbt, snabbare än jag borde kunna egentligen. Väskan dunsar mot min rygg och jag dansar fram, med håret flygande. Käppen ligger bortglömd i botten av väskan, för jag behöver den inte längre. Jag vet vart jag ska, jag vet hur jag ska gå. Alla hinder försvinner när jag kommer tillräckligt nära, alla kanter är lätta att skutta över. Solen strålar och hoppet också, för hoppet är fan det sista som överger människan och jag behöver inte ens vara orolig. Jag vet inte i vilket stadie jag hittar dig när jag väl kommer fram, men det behöver jag inte tänka på nu. Jag ska bara framåt. Trottoarer blir till skog och sen asfalt igen. Jag är redo nu, jag kommer för att hämta dig. Jag trodde alltid att det skulle bli tvärtom, du som hämtade mig, men jag kan anpassa mig. Det är inte svårt, inte när jag vet att du finns på andra sidan. Jag är på väg nu.
20/4
Family tree
Hon knackar på dörren. Försiktigt först, sen hårdare.
”Kan du inte sova?” frågar mannen i dörröppningen. Han har morgonrock och långt hår.
”Får jag komma in?” viskar flickan. Han släpper in henne och hon sjunker ner vid bordet. Han säger ingenting, bara sätter sig ner bredvid henne.
”Jag tänkte på pappa”, mumlar hon till slut.
”Han är inte i fara, jag lovar.”
”Det vet jag väl, men ändå. Jag borde kanske åka hem, så han inte är ensam.”
”Din mamma är med honom. Han behöver inte dig.”
Flickan skakar på huvudet, frustrerad och utmattad efter alla sömnlösa timmar.
”Jag vet inte vad som händer med honom och jag kan inte tänka på något annat. Jag vet att ingen gör honom illa, men han kan ju göra det själv.”
”Ah”, nickar mannen, ”du tänker så.”
”Tro fan att jag tänker så. Det hade du också gjort om din pappa visade dig sina sår.”
Mannen drar efter andan, verkar förvånad. Han sträcker sig efter flickans hand, men hon sitter med armarna i kors och märker ingenting. Motvilligt drar han tillbaka handen.
”Han fick inte göra så mot dig. Vet du det?”
”Det brukar låta så. Du fick inte heller göra som du gjorde. Men det spelar inte direkt någon roll eller hur? What’s done is done.”
Mannen svarar inte. Flickan reser sig upp och går fram och tillbaka genom rummet.
”Jag vill bara inte att han ska ha ont”, säger hon till slut. ”Inte han, inte du, inte någon. Det tar över allt och jag kan inte tänka på något annat.”
”Men du då?” frågar mannen försiktigt. ”Är det inte viktigt att du inte har ont?”
”Kanske.”
”Jag tycker det. Och det tycker din pappa också. Du måste försöka sova nu.”
