hopelosthead

Det är alldeles för många steg och moment. De är inte bara många, de kräver att jag gör dem precis nu. Alla rörelser är så mycket större än vad jag vill att de ska vara. Jag vill vara försiktig, men om man är för försiktig misslyckas man. Så jag försöker ta ordentliga tag med stekspaden, fast jag vet att det kommer stänka på mig då. Det är inte farligt men det är varmt så det känns farligt. Jag tvingar mig själv att stå rakt framför grytan och inte bortvänd som instinkten säger.

 

Jag kan inte tänka på flera saker samtidigt. Bananerna ska skivas och det kan jag, egentligen, men ändå gör jag det helt fel för jag kan inte processa information. Den enorma grytan ska sköljas ur och in i diskmaskinen. Det är inte svårt, men det blir svårt för jag kan inte mer. Den är tung och bara att vända den upp och ner är en utmaning. Det är så mycket kvar. Formen ska in och ut ur ugnen och sen ska maten på något sätt förflytta sig från formen till tallriken. Hur fan då? Hur klarar folk att först laga maten, sen lägga upp maten (panik panik jag får inte jag kan inte) och sen faktiskt äta maten? Jag vill absolut inte äta någonting som gjorts i det här köket ikväll. Stella börjar steka bacon och jag borde stanna kvar men jag flyr ut i vardagsrummet för jag kan inte vara närvarande i en sekund till. Jag måste ut ur kroppen för om jag är inne i kroppen kan vad som helst hända.

 

I drömmen har jag glömt att städa på ett skrivbord jag inte har på riktigt. Stella visar mig fem halvfulla chipspåsar och skäller ut mig för att jag inte har städat men jag har aldrig ens sett dem förut. Paniken stiger. Jag kan inte minnas den här biten av bordet, för jag är aldrig där. Om jag inte är där sakerna är märker jag dem inte, så är det alltid. Hur folk kan få en helhetsbild förstår jag inte. Jag försöker försvara mig men det går inte. Hon lyssnar inte. Jag vaknar och kramar henne och hon säger att hon aldrig skulle bli så arg. Jag visste ju inte att påsarna låg där! Så skulle det inte vara på riktigt! Fast det är ju precis så, jag vet inte vad jag ska göra. Det är inte att jag inte orkar, jag vet inte! Jag förstår inte! Hur fan blir man bättre på att förstå? Jag vill bara vara trygg och aldrig någonsin vara i kroppen. Tyvärr funkar inte livet så.