Två år genom åren: September
September
Eller ”den värsta natten
”
Snart måste jag säga det. Vi pratar som om ingenting, du sjunger med i din musik och vi skrattar, men vi vet att snart måste jag säga det. Klockan är 00:30 redan, för jag har skjutit upp det så länge jag kan. Jag drar in luft för att säga det, men då:
”Nej, inte än!”
”Vadå, jag sa ju inget?”
”du var på väg att säga att du skulle gå och lägga dig, jag hörde det på hur du andades.”
”Men klockan är halv ett…”
”Bara en liten stund till?”
Hon använder sin allra sötaste röst och jag smälter. Fine, en halvtimme till. Men när klockan närmar sig 01 gäspar jag och vill verkligen sova på riktigt.
”En kvart till?”
”Nej, jag måste verkligen sova nu.”
Hon andas snabbare nu, hyperventilerar. Fan. Jag pratar lugnande och försöker få kontakt med henne.
”Har du gått? Varför sa du inte hejdå? Är du arg på mig?”
”Vad menar du? Klart jag inte har gått!”
”Varför gör du såhär?”
Hon hör mig inte. Jävla skittelefon. Jag lägger snabbt på och ringer igen, men nu är det försent. Jag hör att hon inte får in luft i lungorna och när hon väl försöker andas hostar hon. Något är allvarligt fel med henne. Ingen är där för att ta hand om henne utom jag. Jag fortsätter prata med henne, lugna och trösta, men det hjälper inte. Ingenting hjälper. Jag fattar ju att hon är ledsen, för hon kommer inte somna och måste vara ensam hela natten, men så här länge har hon aldrig haft svårt att andas … fuck … något är så jävla fel här.
”Du borde ringa en ambulans”, säger jag och försöker lugna ner mig själv så jag inte väcker min familj.
”Nej!” hon hostar mer och jag går tillbaka till beprövade metoder. Om och om igen berättar jag att jag älskar henne, att inget är någon fara. Floskler som hon egentligen hatar. Men det slutar aldrig. Timmarna går och min egen panik stegrar hela tiden. Vad händer om det aldrig slutar? Vad fan gör jag då?
”Det här är inte på riktigt”, hör jag mig själv mumla genom tårarna, ”det här är inte på riktigt det händer inte det är inte på riktigt…”
”Emma?”
Mamma öppnar min dörr och direkt hör jag tutet. Hon har lagt på.
”Hon kvävs”, får jag fram, ”jag skulle sova men sen kunde hon inte andas…”
”Men Emma, hon manipulerar dig bara. Hon låtsas!”
”Hur kan du säga så!” skriker jag. Jag skriker aldrig åt min mamma men ilskan går inte att hålla inne. ”Hur kan du säga så om en annan människa!”
Hur fan kan hon tro att min älskling skulle göra så? Hur kan hon tro så om någon alls? Men mamma skriker inte tillbaka, för en gångs skull. Hon kramar mig genom allt det arga och jag får sova inne hos dem. Dagen efter pratar vi inte ens om det. Jag glömmer att jag kallar det ”den värsta natten i mitt liv.” Den smälter in i allt det andra.
