Vad sägs om ett kapitel ur min bok vavava?
Merel
Efter skolan följer Merel med Jonna och Saga till Nova. Saga ska köpa en födelsedagspresent till sin pappa och Jonna har precis fyllt år och fått ett presentkort att handla upp. Merel har inget ärende direkt, men följer med. De frågar henne om de kan ta färdtjänst dit, men det är för sent att boka om, så de åker buss. De åker buss i rusningstrafik, så naturligtvis är den full. Merel letar upp en stolpe, stång eller vad det nu kallas och griper tag i den.
”Behöver hon sitta?” hörs en tantröst.
”Tack, vad snällt!” säger Saga och visar Merel till ett säte. Och hon blir glad, det blir hon. Det är skönt att inte fokusera på balansen och den där stolpen. Så varför känner hon för att snäsa av Saga? Varför vill hon säga åt Saga och tanten och hela bussen att dra åt helvete och sen ställa sig upp utan att hålla i sig och ramla omkring som en idiot bara för att hon kan? Hon vet inte, men hon får den känslan ofta nu. Den som väller upp i munnen och vill komma ut som otrevliga ord.
”Vad snäll hon var”, säger Saga och strör salt i såret som inte borde vara där. Merel låtsas som om hon inte hör, för det är en massa folk på bussen så det hade kunnat vara så. Lutar sig mot fönstret och väntar tills de ska gå av.
På nova är det vardagslugnt. Saga muttrar över vad hon borde köpa till sin pappa, för han har ju redan allt, och Merel vet inte. Hon brukar köpa lakrits till sin pappa, men det kan man nog inte köpa på Nova. Jonna tittar på jeans och kjolar och vill prova. Saga följer med för att se hur hon ser ut, medan Merel står utanför.
”Står du här?”
Merel är bra på att känna igen röster. Det måste hon vara, det är en del av livet. Så hon vet vem som står bakom henne. Hon vet, hon hör, men det stämmer inte. Det kan inte vara den hon hör och vet att det är.
”Ja?” säger hon och vänder sakta på huvudet.
”Det är Astrid”, säger Astrid. Astrid som står bakom Merel helt utan anledning och nu förväntas Merel svara och säga något smart eller åtminstone helst sammanhängande.
”Jag vet”, säger hon, ”eller alltså ja jag hör det.”
”Känner du igen min röst? Coolt ju!”
Det är inte coolt, men det säger inte Merel.
”Men hallå vad står du här för?”
”Mina kompisar provar kläder. Men det är lugnt, de kommer snart tillbaka. Jag behöver inte hjälp eller så.”
”Varför skulle du behöva det? Tyckte mest du såg ensam ut.”
Astrid tyckte att hon såg ensam ut. Astrid, som skiter i alla. Astrid som vägrar jobba med Isak för att han stinker. Astrid tyckte att hon, Merel, såg ensam ut.
”Är du här själv?” hör hon sig själv fråga.
”Ja, eller Niqi var här innan men hon gick och jag skulle också gå men sen stod du bara här. Varför provar inte du kläder?”
”Du låter som i Ferdinand”, säger Merel innan hon hinner hindra sig. Nu kommer Astrid tycka att hon är töntig och pinsam och gå iväg och av någon anledning vill Merel inte att hon ska göra det. Men Astrid går inte, hon skrattar.
”Varför leker inte du med de andra små flickorna och provar kläder du med?” säger hon med en helt okej ko-imitation.
”Jag trivs bättre här”, svarar Merel med pipig röst. ”Här kan jag stå och lukta på kjolarna.”
”Du står ju inte ens vid några kjolar”, skrattar Astrid.
”Men inte vet väl jag!”
Merel rycker till när Astrid tar tag i hennes hand. Ett bestämt tag, tar hon, och så lägger hon Merels hand på något. Ett klädesplagg som hänger på en galje. Merel känner försiktigt på tyget. Känner knappar och en hög krage.
”Är det en skjorta?” försöker hon.
”Jag tror det är nån slags skjortklänning”, svarar Astrid.
”Har folk såna?” frågar Merel och önskar för tusende gången att hon kunde tänka innan hon pratade. Så frågar man inte.
”Vet inte. Tycker du den är snygg?”
”Hur ska jag veta det?”
”Men titta på den bara! Känn ordentligt!”
Merel provar. Tittar ordentligt, eller försöker åtminstone.
”Tyget är lite konstigt”, säger hon och hoppas att hon har sagt rätt sak.
”Eller hur? Titta på den här istället, den är mjukare.”
Så Merel och Astrid tittar på kläder. Ibland beskriver Astrid hur något ser ut, färger eller mönster, men oftast frågar hon vad Merel tycker. Hon tycker inte så mycket först, men sen börjar hon säga det hon faktiskt tänker. Det hon bara kan säga till Jill annars.
”Den här tror jag du kommer gilla”, ropar Astrid och drar med sig henne till en annan del av affären. Det är en klänning, kommer hon fram till, och tyget är mjukt men stadigt.
”Ska man knyta de här?” frågar hon och pillar på snörena.
”Nä, de ska bara vara så. De är över hela klänningen, kolla här. Och den har fickor!”
Merel känner hur hela ansiktet lyser upp.
”Nähä! På en klänning!”
”Ja! Och det är inte såna små fickor heller, man kan ha saker i dem!”
”Absurt”, konstaterar Merel och stoppar ner handen i fickan. Den är faktiskt stor. Och klänningen är mjuk, men inte sladdrig.
”Den ska du prova”, bestämmer Astrid och drar med sig Merel mot provrummen. Hon har en märklig ledsagningsteknik, med handen runt Merels handled, men hon rättar inte. Följer bara med.
”Oj! Vi skulle precis gå tillbaka”, Jonna kommer emot dem och låter obekväm. Saga står förmodligen bredvid, eller precis bakom.
”Okej”, säger Merel dumt och vet inte vart hon ska ta vägen. Borde hon följa med dem? Säga till dem att vänta medan hon provar?
”Så det är okej”, säger Saga och Merel fattar inte vad hon menar. Vad är okej? Astrid verkar förstå.
”Vi ska också prova”, säger Astrid.
”Jaha”, svarar Saga förvirrat, ”men alltså det är lugnt. Vi ska gå nu.”
Och Merel fattar fortfarande inte. Vad är så himla lugnt och okej? Att hon ska prova en klänning? Att hon går med Astrid?
”Vänta, ska du prova den?” frågar Jonna.
”Jaha!” Saga verkar ha förstått något i alla fall. ”Men då väntar vi utanför då.”
”Gör det ni”, svarar Astrid oväntat och leder in Merel i ett provrum. Väl där inne ger hon klänningen till Merel och går ut. Merel fattar verkligen 0 av vad som händer, men hon tar av sig t-shirten och drar klänningen över huvudet. Den sitter perfekt. Hon tror åtminstone att den sitter perfekt. Hon hoppas.
”Är du klar?” Astrid står tydligen kvar utanför draperiet. ”Jag vill se hur den ser ut!”
Så Merel öppnar. Astrid säger åt henne att dra ner jeansen och när hon väl gjort det säger Astrid att den sitter skitsnyggt.
”Gillar du den?” frågar hon och Merel medger att jo, det gör hon.
”Den är på rea också”, säger Astrid. ”Så den kostar 199.”
”Är det lite?” Merel känner hettan i ansiktet. Hon har verkligen ingen aning om vad som är ett rimligt pris.
”Det är lite, men inte superlite.”
Så Merel byter om och går ut. Jonna och Saga möter dem vid kassorna.
”Har ni redan betalat?” frågar Astrid och Merel förstår ju att det finns någon slags undertext här, det går att ta på den konstiga stämningen, men hon känner sig som ett stort frågetecken. Hon letar upp kortläsaren och betalar, med lite hjälp från kassörskan. Jonna tar påsen med klänningen från disken och Saga krokar i Merels arm. Ingen säger hejdå till Astrid, så Merel antar att hon redan har gått. Först när de lämnat köpcentret säger de något.
”Okej, vad ville Astrid? Varför gick du med henne?” frågar Jonna och låter anklagande.
”Jag vet inte”, svarar Merel, ”hon hade väl tråkigt.”
”Men”, Saga låter irriterad, ”hur hittade du klänningen?”
Hur ska hon svara på det? Det borde vara lätt, men det är det inte. Det finns inget bra svar.
”Visade Astrid dig den?” fortsätter Jonna utfrågningen.
”Ja”, för det var ju typ så det var.
”Vad håller hon på med?” Jonnas frustration läcker ur rösten. ”Vad vill hon ha ut av det här?”
”Eller hur”, håller Saga med, ”Så himla konstigt. Är det nåt prank hon ska göra eller?”
”Det måste det ju va”, Jonna låter också upprörd. ”Skit i henne, Merel.”
Merel säger inget. Varför skulle Astrid vilja henne illa? Fast det är klart, det är ju Astrid. Inte som om hon brukar gå fram till allehanda misfits i köpcentrum och ta dem under sina vingar.
När Merel kommer hem och ätit korv stroganoff kollar hon messenger. Hon måste berätta för Jill om den här konstiga dagen. Men hon hinner inte, för hon har ett nytt meddelande.
Astrid: Dina kompisar är lame
Merel skrattar till. Hon kan inte hjälpa det. Det är så rättframt och vågat, liksom vem säger så? Vad menar hon? Hon råkar skriva innan tankarna lagt sig.
Merel: Dina kompisar är mobbare
Så var den kontakten slut. Så kan man absolut inte skriva. Men så hade hon skrivit, och inte till vem som helst, till Astrid. Det plingar och Merel rycker till. Nu måste det vara Jill, tänker hon, men det är det inte.
Astrid: You win
Ingenting är logiskt. Astrid är inte sur på henne och det spelar roll. Det är helt sjukt.
