Tre år genom åren: April
April
Eller ”gärsmatta i Budapest”
Jag sitter på tåget till Kastrup. Det är äntligen påsklov och vi är på väg för en weekend i Budapest. Till och med mormor och farmor ska följa med, eller ”tanterna” som pappa säger. Det ska bli skönt att slippa den tråkiga, konstiga vardagen ett tag. Sagda konstighet håller sig kvar, för precis innan jag lämnar Sverige får jag ett SMS.
”Det är tumörer.”
Jag säger ingenting till någon om oron som krälar i mig. Det är en svår balans, men det går bra den första dagen. På andra dagen ska vi bada i varma källor och självklart får jag mens. Typiskt min jävla kropp. En smula mensvärk känns av och jag funderar på att ta en förebyggande ipren, men låter bli. Det blir nog bra, vi ska bara gå på marknad nu på förmiddagen.
Det går såklart inte alls bra. Marknaden är trång och det är folk överallt. Värmen är tryckande och jag glömde visst att värme gör mensvärk tio gånger värre. Jag går med mormor och hon märker att jag mår dåligt.
”Har du ont? Frågar hon. Det är allt som behövs för att paniken ska stegras. Jag kan knappt röra mig bland annat folk, värmen kväver mig och jag kan inte vara här i en sekund till.
”Jag måste ut!” säger jag och plötsligt går allt väldigt fort. Mormor försöker guida mig, men jag måste bara härifrån så fort som möjligt. Jag slår omkring mig med käppen på ett sätt jag aldrig gjort förut för att folk ska fucking flytta på sig.
”Men Emma”, ropar mormor förskräckt och försöker få mig att sluta. Jag slutar inte. Inte förrän vi kommer ut från marknaden och kan andas igen. Så fort vi är ute på öppen mark kollapsar jag på gräsmattan och gråter.
”Gör det så ont?” frågar mormor och det är synd om henne, hon vet inte alls hur hon ska hantera den här situationen. Jag gör det inte bättre med vad som ramlar ur min mun:
”Det är inte det! Hon … hon har cancer!”
Jag har inte ens själv förstått att det är därför jag spårar ur. Inte förrän jag säger det. Mormor förstår först inte vem jag menar, men jag lyckas förklara.
”Jaha, du menar du kompis?”
Och jag orkar faktiskt inte mer. Det går inte. Så jag säger det.
”Hon är inte min kompis! Hon är min flickvän!”
På en gräsmatta i budapest, storgråtande och med blodet flödande, kommer jag ut till min mormor. Hon reagerar såklart med att tvekande säga att vi borde ringa mamma och säga var vi är. Det har hon ju rätt i. De andra kommer snart med cola, värktabletter och choklad. Det blir en mysig fikastund i gräset till slut. Jag och mormor har aldrig pratat om vad jag sa på gräsmattan och jag vet faktiskt inte om hon kommer ihåg det.
