Tre år genom åren: Januari
Januari
Eller ”ena foten i garderoben”
Jag är alldeles för trött för det här. Visserligen är jag hype efter teaterpjäsen vi precis såg, som jag verkligen älskade, men dagen har varit alldeles för lång. Jag känner för få här och de jag känner är inte direkt mina favoritmänniskor heller. Därför är det skönt, trots tröttheten, att L har dykt upp för att hälsa på. Han är också i Stockholm den här helgen, men bor på ett annat hotell och är med en annan organisation.
”Jag var så taggad på att det skulle vara blåbärspaj till efterrätt!” berättar han.
”Oj, gillar du blåbärspaj så mycket?”
”Det var ju det…”, säger han och skrattar. ”Jag kom på när jag började äta att jag inte ens gillar blåbärspaj!”
Det här är varför jag både älskar och irriterar mig på L. Varför är han så taggad på en efterrätt han inte ens vet om han gillar? Hur går tankarna där?
Vi går in på mitt och S:s rum. Efter en lång dag med konstant prat runt mig är tystnaden på rummet en genuin gudagåva… eller ja det känns så.
”J och P kommer in en stund”, säger S som står i dörröppningen.
”Nej”, säger jag bestämt, ”jag orkar inte.”
S ignorerar mig fullständigt och släpper in J och P i rummet.
”Nej”, upprepar jag, ”jag vill inte att de kommer hit!”
Ingen låtsas om att jag sa något. Plötsligt sitter S, J och P på sängen och pratar i mun på varandra. I mitt rum. Jag har ingenstans whatsoever att ta vägen. Jag är otrevlig, det vet jag, men jag orkar inte lyssna på småtjejer som pladdrar i öronen på mig. Hur orkar de ens hålla igång energin såhär efter en så lång dag? Vill de inte vila? Och om de nu inte vill vila, kan de inte gå och låta någon annanstans än i min säng?
”Jag kom ut ur garderoben!” ropar S och en dörr stängs. L förklarar att garderoben i rummet är så pass stor att man kan gå in i den.
”Det ska jag också göra”, säger han och jag hör hur han går in i garderoben.
”Okej, ska du komma ut också då eller?”
”Nej.”
Okej, han ska tydligen hålla på. Han har säkert en tanke han vill tänka klart där inne eller något. Jag försöker delta i umgänget en stund, men jag orkar verkligen inte vara trevlig, så till slut går jag fram till garderoben.
”Nu får du komma ut!”
”Nej. Du hatar mig.”
Först förstår jag ingenting. Sen minns jag att jag, bara för en stund sedan, på skämt sa att jag hatade honom. Jag suckar.
”Nej, din jävla idiot, klart jag inte gör. Jag älskar dig. Kom ut nu.”
”Det gör du inte alls.”
Jag vet att jag borde låta honom hållas. Någon gång måste han ju komma ut, liksom. Men paniken slår till, den jag nästan aldrig känner längre. Så jag öppnar garderobsdörren och tar ett steg in. Eller ja, jag försöker, men bara ena foten får plats.
”Golvet kanske går sönder nu”, säger L och ja, det känns rätt instabilt. Jag lägger all vikt på vänster fot istället.
”På riktigt”, säger jag, ”jag hatar inte dig. Jag älskar dig. Det vet du. Kom ut.”
”Nej, det är trevligt här.”
Och sådär står vi. Min vänsterfot gör ont av att bära all min vikt så länge och min rumpa råkar stöta till dörren hela tiden så att den öppnas. Jag vet knappt vad vi gör. Försöker jag övertala honom att jag faktiskt bryr mig om honom eller undviker jag bara att umgås med de andra? Står han där inne för att manipulera mig eller vill han bara stå där? Varför i helvete skulle han vilja det? Hälften av mig har panik och den andra hälften förstår ingenting alls.
Till slut kommer han ut i alla fall. J och P går äntligen och lägger sig och jag får prata med L och S.
”Jag åker samma tåg som du imorgon”, säger L. ”Vi kan sitta i bistron och prata om du vill?”
”Jag sitter bredvid R, så vi har sagt att vi ska prata på vägen.”
Effekten märks direkt. L blir tyst och snart går han. Jag frågar om han är sur, men han säger nej. Jag vet att han ljuger. Dagen efter bevisar han det genom att inte säga ett ord till mig på vägen från tåget i Nässjö. Å, som möter mig på stationen, undrar vad L:s problem är. Jag undrar snarare vad mitt eget problem är, som låter min kompis hålla på såhär. Jag är alldeles för trött på det här.
