hopelosthead

Tyvärr kan det bli så att detta kommer upp på nyårsdagen, men oavsett när ni läser det är det dags att hypa musikåret 2023. Jag har ändrat reglerna liiite i år, så om en låt är med på ett album som släpptes i år och jag inte har hört den tidigare är den eligible även om den släppts som singel året innan. Blasphemy jag vet. Let’s go, i bokstavsordning som alltid:

 

1.       Eve was black med Allison Russell

Allison Russell är en av årets stora upptäckter, men generellt gillade jag inte hennes skiva från i år jättemycket. Men så har vi Eve was black, en magiskt arg låt om att vita egentligen kanske är rasister för att de saknar det svarta de kom ifrån. Hon sjunger ”do you despise or do you yearn?” med en sådan kraft och ändå lekfullhet att jag knappt kan hantera det. I slutet finns det en liten fransk dänga med banjo och fiol som hidden track, som säkert är minst lika mörk men det förstår inte jag.

2.       Dying star med Ashnikko och Ethel Cain

”I want something soft” är det mest impactful jag hört Ashnikko sjunga. Efter ett album av skrik och bratty svordomar (inget fel med det!) kommer istället än stark och otroligt lesbisk ballad om att hen bara vill ha det tryggt med sin tjej. Och Ethel … Ethel känns som Ashnikkos inre röst eller undermedvetande när hon svävar in och sjunger det mest lesbiska hon någonsin gjort eller förmodligen kommer göra. Great work.

3.       Blame brett med beaches

Ibland vill man inte vara vuxen och ta ansvar för sina handlingar. Ibland vill man bara säga ”jag kommer vara ett as och du kan skylla på mitt ex för hen suger.” Det gör beaches på denna otroliga dänga. Rösten är slående och produktionen gör det omöjligt att inte ryckas med, trots att det som sägs egentligen är helt sinnessjukt … eller kanske just därför.

4.       Cool about it med Boygenius

Det här är nog ingen annans favoritlåt från the record. Not strong enough är hittigare, letter to an old poet är en gut punsch och we’re in love är finare, men jag fastnade för cool about it direkt. Om det är banjon: Kanske. Alla tre har varsin vers om att låtsas vara okej med en situation de absolut inte vill ha, men de kämpar på i en Simon and Garfunkel-inspirerad visa som jag älskat hela året.

5.       Dear insecurity med Brandy Clark och Brandi Carlile

När the Brandys teamar upp blir det alltid bra, detta är fakta. Stråkarna i introt är fullkomligt sjuka i huvet, de duettar mer än de gjort tidigare (som i att Brandi får sjunga mer) och i slutet gör Brandy vad jag trodde att hon aldrig skulle göra: Sjunger en rad med kvinnliga pronomen. Jag är så stolt.

6.       Sunset med Caroline Polachec

Jag ändrade reglerna för jag måste få ha med sunset här! Årets sommardänga med en otrolig melodi, vibe och framför allt sånginsats. Caroline låter verkligen som om hon är autotuned när hon inte är det och operan gör verkligen allt.

7.       Never ending song med Conan Gray

Tredje året i rad för Conan och i år är det en riktig bop. Conan sjunger i sitt låga register för ovanlighetens skull och melodin är så hookig att jag blir chockad att den inte fanns redan. Hoppas på mer sånt här synthigt guld på Conans nästa skiva!

8.       Guds bästa ord med Eric Sporong och Karakou

Jag hade aldrig kunnat gissa att Eric ”tack för insläpp” Sporong skulle hamna här, men here we are. Den här låten må vara lite halvkasst producerad, men den komplexa relationen till religion beskrivs skrämmande bra. Eric och Sebastian backar varandra så fint och jag älskar hur de sjunger att de trivs bättre här i helvetet. Det här var första låten vi hörde efter tolvslaget i år och jag tar det som ett bra tecken.

9.       Mermaids med Florence + the machine

Den här låten är bättre än allt på 2022-skivan. Hur låten dundrar igång efter introt, Florences röst och såklart texten om sjöjungfrur som kanske bara är fulla tjejer från England. Skulle kunna ha typ tio rader från den här som bloggrubrik, men ”you haven’t seen nothing til youve seen an English girl drink” är det bästa jag hört.

10.   Stannar du kvar? Med Folke Nikanor och Annika Norlin

Jag har svårt att förklara den här låten. Den är så fin och spännande, men jag kan inte beskriva personen Annika sjunger om. Hen verkar vara fruktansvärd att leva med, men omöjlig att leva utan och jag tycker sällan liknande relationer är bra beskrivna men det här är så jävla bra. Särskilt slutet med alla rim!

11.   Weekends med Freya Ridings

Den här låten slog ner som en jävla bomb i mina öron i våras och satan vad bra refrängen är. Freya berättar om hur hon inte har några vänner, inte går ut på puben på helgerna, bara saknar sitt ex … som träffat någon ny och säger att både han och den nya är så stolta över henne. Damn. Den är så vansinnigt engelsk också in the best way possible.

12.   Deathwish med Jason Isbell and the 400 unit

”Did you ever love a woman with a death wish?” börjar Jason och sen är resan igång. Fucking hell this goes hard. Han beskriver hur han älskar en kvinna som inte vill leva längre och hur han försöker hjälpa henne men inte vet hur. Det gör ont men lyckas vara catchy samtidigt.

13.   Eat the asid med Kesha

När jag hörde Keshas nya album i våras gillade jag inte alls den här låten, men när jag lyssnade igen inför poddavsnittet var jag speechless. Kesha berättar om när hennes mamma sa att hon inte borde ta syra för ”you don’t wanna be changed like it changed me” och samtidigt om hur hon får en andlig upplevelse (eller en psykos, ingen vet) helt utan droger. Låten är hypnotisk och läskig men samtidigt så hoppfull.

14.   Lovar mig själv med Linnea Henriksson

Att välja en Linnea-låt var det svåraste. Jag kunde valt ”två delar” för jag saknar Skåne, eller ”sista vi sa till varandra” som jag har använt som ilskelåt hela året, eller kanske ”du får det att handla om henne” som bara är otrolig. Men jag valde den här, för den är så jävla fin och stark. Linnea försöker bli en bättre person men klarar det inte, och försöker hantera Stockholm fast det är för stort och hårt. Varje gång hon sjunger ”men trycker med pannan och tänker på Halmstad” får jag rysningar.

15.   Manchester med Lucy Spraggan

Bland allt seriöst jox på Lucys nya skiva fanns den här partylåten om hur badass Manchester är. Lucys säregna röst funkar så bra till den här låten om hur chill och härligt Manchester är, och sen kommer ett saxsolo! Dessutom så kul när en nykter person gör en så röjig låt tycker jag.

16.   Plötsligt och långsamt med Marit Bergman

Marit har en förmåga att skriva låtar om upplevelser ingen annan tänker på och den här är inget undantag. Låten handlar om saker vi vänjer oss vid, fast vi kanske inte borde. Detaljerna är otroliga och att det finns en hel del hopp hjälper också, för annars hade den nog varit svårlyssnad.

17.   Nej tack, det är bra med Myra Granberg

Myras disslåtar strikes again! Att sjunga ”spontant är jag toppenmegaklar, du är fan inte normal” har varit så skönt i år och melodin sätter sig på hjärnan som fucking klister. Ibland är det så skönt att inte ha nyanser.

18.   Paul revere med Noah Kahan

Jag var säker på att dial drunk skulle få den här platsen och jag vill vara tydlig med att den hade förtjänat det, men den här blev bara bättre och bättre under året. Frihetskänslan i musiken, den diskreta fiolen, refrängmelodin som är bra på ett oväntat sätt och Noahs text om att han ska fly härifrån och inte berätta vem han är för någon … för att sen inse att om han kunde dra hade han redan dragit. Han är fast här.

19.   Sign me up med post malone

Postys nya album var oväntat bra och den här låten var den första jag verkligen fastnade för. Han sjunger om sin kärlek som om hon var en sekt och fast det är riktigt jävla mörkt är låten så peppig att man knappt bryr sig. Det sjuka ackordet i bryggan och att han ändå lämnar tjejen när hon försöker ta hans sprit skadar inte heller (så länge det är fiktivt…).

20.   Call a cab med Sam Stone

Tack Henrik och tiktok för denna polishatsdänga. Älskar hur han levererar den snabba texten och hur han låter autotuned (fast han nog inte är det) på refrängen. Och han sjunger om blinda personer utan att vi är skämtet! Wow!

21.   You’re losing me med Taylor Swift

Den här är svårlyssnad. Att Taylor visste att relationen skulle ta slut och sen inte släppte låten förrän den först gjort det. Sorgen när ett fantastiskt förhållande börjar ta slut är så jävla svår att hantera men hon gör det flawlessly.

22.   Lilla liv med Terra

”Jag ska sänka mina krav, vara glad när jag är glad” är verkligen mottot jag behövde i år. Att det dessutom är i en hurula-lik refräng som beltas ut av ett av de bästa indiebanden vi har skadar ju inte. Det finns inte jättemycket att säga här, det är en banger och att höra den live var fucking lit.

23.   Borderline med Tove Lo

Tove har inte gjort något jag gillat på många år, men den här Dua Lipa-cowriten är otrolig. Så många snygga melodier och en restrained energi som jag älskar. Jag undrar om den handlar om diagnosen borderline, men det är svårt att säga och spelar väl ingen roll.

 

Så, det var årets skörd. Nästa år (eller ja i år) hoppas jag på Melissa Horn, kanske Halsey och en massa oväntat såklart!