hopelosthead

Jag hade tänkt skriva om det här ändå, men jag kom precis ihåg vilken dag det är idag. För mååånga år sen brukade jag kalla den "independence day". Jag gjorde slut med K för 12 år sen idag, helt enkelt.

Och såhär, ingenting som händer nu och ingenting jag känner nu har egentligen med den tiden att göra. Jag tänker inte jätteofta på det. You know why? För det är så jävla mycket annat som har hänt sen dess. Och det enda som den här dagen har med saken att göra är att jag verkligen vill be om ursäkt till Emma för tolv år sen. You did the right thing. I should have trusted you.

 

Jag har inte pratat med henne på nästan ett år nu. Jag behöver aldrig göra det igen. Och jag borde kunna sluta tänka på det, men: Under de här åren har två barn fötts. Och jag älskar dem så fucking mycket. Och det vet de inte, för jag har inte träffat dem på ett och ett halvt år. De har ingen aning om att jag saknar dem och vill skydda dem från allt. För det kan jag inte göra. och jag ser barnens liv bli mer och mer kaotiskt och jag kan inte göra något. Och såklart kan jag träffa dem och det ska jag, men jag är livrädd för att de inte ens ska vilja träffa mig. Jag betyder liksom ingenting för dem. Det är så jävla läskigt.

 

Och jag är så arg. Jag är arg på någon det är synd om och det känns fel. Jag är arg för att hon konsekvent släpper in sjuka människor och situationer i sina barns och sitt eget liv. Och det får jag inte vara arg på. Men alltid är det något och när det alltid är något går det inte att tycka synd om. Except I do. A lot. Och egentligen vill jag höra av mig och kolla om hon mår bra. Det ska jag inte göra. Men lite, lite vill jag.

Inget av detta har ju egentligen med mig att göra. Men det är mycket och alla känslor spretar åt alla håll. Jag vill inte tänka på det här. Men jag måste. Det är ett lifelong commitment tydligen. Förlåt, Emma för tolv år sen. I owe you everything.