hopelosthead

(Det är ingen bokstavlig rubriklåt för det är en av mina osläppta låtar. Mängden makt heter den.)

 

Ligger här och tänker på alla människor som funnits i mitt liv. Okej okej inte alla samtidigt men ändå. Laddade ju hem alla mina messengerkonversationer och alltså...alltså. Det är så många människor som funnits i mitt liv, som jag varit nära, och som inte är där längre. Jag vet inte ens hur jag ska hantera det? Det är ju liksom min vanligaste grej att babbla om men just mängden chockade mig lite. Det mesta är ju blaj-människor, typ folk jag haft ett samtal med, men förvånansvärt många konversationer är med människor jag stått väldigt nära. Och jag vet inte hur jag ska kunna lita på att mina vänner finns kvar, för de flesta gör ju inte det? Ska man liksom acceptera att de flesta inte stannar mer än några år? Är det normalt och bra och rimligt? För jag trodde fan att de flesta relationer man skapade, som verkligen var viktiga, skulle vara livet ut. Jag trodde på riktigt det. Men jag vet inte varför jag fortfarande blir ledsen för liksom de här människorna sitter inte och läser våra messengerkonversationer som en loser. De klarar sig alldeles utmärkt. Utan mig. Och jag klarar mig också utan dem men jag borde inte behöva! Det är inte rimligt att livet är såhär! Jag vill stampa i golvet och skrika som ett barn för jag vill inte! Särskilt när inget har hänt, när man bara glider ifrån varandra. Att glida ifrån varandra borde verkligen genuint vara olagligt! Hur ska man liksom hantera det? Det g å å å å r inte! Så ja, jag saknar vissa specifika människor från mitt förflutna och så kan det vara. Godnatt.