hopelosthead

Pappret är blankt. Undrar hur jag bäst ska fylla det. Undrar om det är okej att fylla det hur som helst. Kan man bara kladda liksom? Kan man skriva osammanhängande? Ibland vill man bara begrava sig och sluta leva. Men ibland vill man leva mer, ibland vill man få livet. Ibland vill man bli omhållen och ibland vill man hålla om. Ibland vill man lova och ibland vill man bli lovad. Det är kallt i världen. Usch, det här pappret är för blankt. Det är inte ens något papper. Jag vill sitta i ett bonnakök och äta kakor och dricka saft, det ska falla snö utanför och det ska vara vackert på ett bullerbyvis. Det ska vara varmt i världen. Det är det inte. Jag hittar inga ord. Jag är inte menad att bli författare. Det är nog inte mitt kall. Det blir inte som man önskar. Det är för tyst fast näktergalens sång spelas. Det är n harmonisk idyll, men det finns alltid något mörkt i den. Som i så som i himlen. Hur känns det att vara galen? Hur tänker man när man har proppar och är senil? Tänker man kanske likadant? Kanske är vi galna och de galna smarta. Galenskap är den sanna logiken, sa jag en gång. Hur känns det att vara på ett barnhem och bara sitta i sin säng? Hur känns det att vara dopterad? Och bara andas, andas in luft som inte är ens egen. Hur känns det att bo i kina? Hur känns det att bo i tibet? Hur känns det att vara vacker? Hur känns det att leva? Jag vet inget av det där. Någon vet. Författaren vet. Han har koll den mannen. Tänk att vara vacker, vacker och populär. Tänk att vara spröd och sårbar och underbar, som fågelflickan. Hur gammal kan en fågel bli? Ja den du. Galna människor säger ibland kloka saker. Kloka människor säger ofta galna saker ofta. Båda de här sakerna tystas ned. Det är hemligt och tabubelagt. Som syskonkärlek, vilket var min konstiga asosiation. Fy fy liksom. Icke bra. Man får inte säga vad man vill här på jorden. Man tror det, men nej. Friheten är fångad. Ibland vill jag känna mig fri men jag har ju aldrig känt mig fångad. Som Ronja sa en gång. Eller hon skrev det. Men vad fan är skillnaden. Ord som ord. Äsch jag undrar varför jag skriver detta. Jag kan inte skriva bra. Inte sådär fritt. Jag är fångad. Jag är inte fri, jag är ingen fågel. Jag är inte den där typiska människan. Förstår ni? Nej vem pratar jag med? Jag är messed up. Varför känns det som om jag traktaserar dig själv? Det är som om..världen bara..släcks ned. Hur kom det där? Men det är som om universum tickar, räknar ned sekunderna, snart sprängs det. Crack. Headcracker, som jag tänkte döpa min blogg till. Att ge folk huvudverk. Att fråga de, att tvinga de att fråga säg själva varför? Varför finns allt? Varför existerar jag och du, gör vi det? Finns vi? Du tänktr alltså finns du, men var? Vad är meningen och vad är tanken bakom våra tankar? Bör ska skaparen vända blad egentligen. När ska tangenterna sluta föra sin dialog med datorn. När ska andetagen sluta flämta. När ska allt sluta plåga oss. När fan ska vi på sova, aldrig kanske. Kanske vi måste flyga i himlen också, och sedan brinna i helvetet för at vi inte flyger tilräckligt vackert och snabbt. Vi gör inte som skaparen vill. O no, vilken jävla tragedy. O my goodness vad han måste vara trött. Vad han måste slita. Vad han måste vars liten och söndertrasad. Skaparen kanske är som wisard of os, som inte mår bra och bara är ett kryp utan kraft? Förmodligen har skaparen en fru som hjälper honom med allt. Som natta sa första gången vi pratade, att allt ändå är kvinnornas förtjänst. Att vi är hjärnan bakom allt. Männen är för fega för att erkänna vad de fatiskt har gjort och inte. Falska satans männ. De är äckliga slämmhögar. Usch. Tänk om Satan är skaparen? Ja vem vet. Not me anyway. Han kanske sitter och ser ned pmig, tar sikte, skjuter mig I ryggen. Det är vad männ kan, kriga. Det är de bra på, allesammans. Kvinnor är hemma och lagar mat. De är snälla. De dödar inte. Onda kvinnor är å andra sidan läskigare än männen. Jag tror att Satan, eller vem skaparen nnu är, vill att jag ska sluta. För jag behöver gå på toa. Jag tror jag har fått ut depresionen niu. Eller nja nej. Men nästan. Tänk när det blir vår. Tänk om våren kommer och lyser oss i faset. Tänk om, tänk om. Crap. Det blir kanske aldrig vår mer. Det kanske aldrig någonsin mera blir vinter heller. Världen har fastnat i en grå massa och det blir kallt och tråkigt. Men världen har aldrig brytt sig, världen hardå aldrig brytt sig om oss tackars markkrypare. Vad är poängen med detta egentligen! Vad ska det bli av universum, dsak det bara bli nothing at all? Bjebb. Jag vette fan vad det ska bli av mina ord heller. Nej, ingen aning.