Glitter vs guilt
Jag önskar att jag var mindre fucked up. Mindre svartsjuk, rädd, känslig och sårbar. Det är inget jag trivs med. Om jag fick välja skulle jag hantera språkbyten, ordval och tystnader som en rimlig människa. Men nu får jag inte välja. Jag inser hela tiden hur mycket som faktiskt inte riktigt stämmer här. Nu, när mitt liv är som bäst, syns det extra tydligt. Nu när det finns någon som håller om mig och inte låter det kalla ta över. Någon som undrar vad som är fel och sen inte låter mig komma undan med något annat än ett svar. För jag försöker komma undan och det visste jag inte ens själv. Jag kan visst ljuga, tydligen.
Men jag försöker att lära mig. Jag lär mig att sova bredvid en annan person utan att konstant halvt hålla andan. Jag lär mig att det inte är fel att uppleva saker. Jag lär mig sakta, sakta att jag kanske får vara lite lycklig ändå. Jag lär mig att jag kanske inte måste svepa närmaste dryck (specieltl inte om närmaste dryck är en White russian), slå mig själv i ansiktet eller tvinga mig själv att uppleva saker som gör ont om och om igen, utan att jag kanske kan prata om det. Visst är det surrealistiskt att jag lär mig att prata? Det är ju allt jag kan. men det är svårt att sätta ord på kylan som letar sig igenom kroppen. Illamåendet och den ytliga andningen. Det är svårt, men jag försöker.
För jag står inte ut med tanke på att du inte skulle orka. Att du en dag kommer tänka att jag är too much to handle. För mycket drama. jag ber om ursäkt för följande, men: Jag vill aldrig göra mot någon vad som gjordes mot mig. Vill inte bli någon annans ansvar. Vill att du ska kunna andas med mig och inte konstant vara rädd för att säga fel sak. Vill vara stark. Om jag fått välja skulle jag vara det. jag får inte välja, men jag försöker. Tills dess: Tack.
Så torr är natten i midvintertid
Linus/diktatorn (jag vet inte heller riktigt vilket namn jag bör använda längre): Kanske du inte hade dominanta undertoner i allt du sa, men...ganska mycket. och jag minns inte mer än några meningar engelska, faktiskt. Men a fuckload of skillnader är bra, ser fram emot ditt inlägg! Tack för en fin helg!
Igår var en bra dag. Jag pluggade en massa med Saga och Rasmus, och därifrån kommer rubriken. Rasmus skulle ge någon slags exempelmening och sa "torr...som natten". What? Jag hade dock ganska många alternativa rubriker. "Vem fan är Staffan?" är också sagd av Rasmus och var lagom klockren i kontexten. I meningen skulle den här Staffan vinna någon tävling, och vi konstaterade att det var "årets stalledräng". Såklart. En annan favorit var Rasmus sätt att säga "mööööt!" på bred skånska och med en uppgivenhet som inte var av denna världen. Som om inte allt detta var ointressant nog ska jag också delge er en dialog ni inte kommer förstå. Allt är sagt med det djupaste engagemang ni hört.
Rasmus: Satsformat attribut!
jag: Till vadå?!
Rasmus: inte fan vet jag!
...Det var roligt där ok.
När jag var klar med pluggandet åkte jag och handlade med pappa. Vi lagade också pasta, pratade om musik och vad jag ska göra till jul (ni förstår inte det roliga här heller men alltså min pappa har ingen koll) och städade mitt kök. Nu är min lägenhet bebolig och jag har matlådor och allt är bra!
Idag kom Syster hit (så det var ju tur att jag hade städat) och hade fika with the fosters. Vi förälskade oss i en karaktär, gav alla varsin karaktärlåt, drack julmust (I lose :(((((), sjöng med i låtar vi inte hade hört innan och var väldigt märkliga.
Syster: jag har ett probleeem!
Jag: Oj, jaha. Då löser vi det.
Syster: nej, det går inte!
Jag: ...Då blir det svårt. men ok.
Syster: Benjamin ska ge mig fyra presenter!
Jag: Va varför det?
Syster: Jag vet inte, han kanske gillar mig.
...efter tre års förhållande kan man ju hoppas det. Så, det var allt för denna dag, för nu ska jag snart åka härifrån. Hejdå.
Umbrella
(Jag kom plötsligt på att jag inte har lagt upp denna! Tredje delen av mixtape (efter run to the hills och vienna). Den här är inte så rolig att läsa kanske, men ändå.
Två män, Jocke och Martin, står i en nästan tom lägenhet och packar flyttkartonger. De småpratar under arbetet om var saker ska ligga och vad som ska stå kvar. Stämningen är tryckt och särskilt Martin verkar obekväm.
Martin (går fram till en hylla med CD-skivor)
Är alla de här dina?
Jocke (tittar inte upp från vad han gör)
Skivorna? Jag tror det. Hon… det var mest jag som… hon var mer spotify-typen.
Martin börjar metodiskt tömma hyllan och placera skivorna i en kartong.
Martin
Din musiksmak är jävligt märklig.
Jocke
Allt är relativt. Man kan också säga att din musiksmak är ensidig.
Martin
Jag är ett troget fan. Det är inget fel på det!
Jocke
Jag har skivor med andra än Bruce Springsteen. Kan man tänka sig.
Martin
Ja, men, det är en udda samling. Beatles, Metallica, Rammstein, Prince, Ri… Rihanna?
Jocke (tittar plötsligt upp, men snabbt ner igen)
Den är åtminstone hennes. Hon tyckte… tycker… väldigt mycket om Rihanna.
Martin
Jag förstår varför det tog slut.
Jocke skrattar till, men tittar sen ner i flyttkartongen igen. Martin står villrådig i några sekunder innan han tar Rihanna-skivan från hyllan.
Martin
Vet du vad vi ska göra nu?
Jocke (tittar upp, ser skivan)
Nej.
Martin
Jo. Kognitiv någontingterapi. Prepare yourself.
Jocke
Nej, alltså, det här tycker jag faktiskt inte är en särskilt bra idé…
Martin sätter in skivan i stereon och trycker på play. Ljudet av ”umbrella” hörs. Jocke står som fastfrusen, men när Rihanna börjar sjunga går han bort till soffan och sjunker ner på den. Efter några takter lägger han huvudet i händerna och det ser ut som att han gråter. Martin ser handfallen ut, men när refrängen börjar går han fram till kylskåpet. Där tar han fram en öl, som han räcker till Jocke under tystnad. Ölen räcks fram precis när Rihanna sjunger ”you can stand under my umbrella.” Musiken sänks sakta och scenen blir mörk.
Livet är en muntlig hashtag
Blue: Dirty mind, much?
I lördags efter att jag bloggade kom Linus hit! Vi skulle nemligen "bara" (alltså gå på en bar...folk förstår inte det...tydligen), vilket vi har pratat om ett tag nu. Men först av allt konstaterade han rubriken och vi gick för att handla snacks och sånt. Jag sa då att vi skulle köpa "a fuckload of soda", vilket gjorde att vi (framför allt Linus) sa "fuckload!" ungefär jämt om allt. Han hade dessutom extremt dominanta undertoner i allt han sa, tyckte jag. Jag var inte helt bekväm med det.
När vi kom tillbaka hit lagade jag mat (eller vad man ska kalla det ens) och det gick ganska bra. Tills maten var lagad, that is. Då lyckades jag först bränna handen på en form, för att sen (som en reaktion på detta) tappa och krossa en tallrik med lax på. Linus städade upp och var bra. Maten blev dessutom god och vi sjöng en massa fina låtar vilket faktiskt lät förvånansvärt bra. Sen förfestade vi med center (vilket gjorde att Linus pratade myyyyyyycket om olika centerpartister...mest en...jag vet inte varför ok) och märklig apelsindricka som Linus hade med sig. Vi lyckades under förfesten bli förvånade över att Linus fick sms när det var jag som hade skickat det, konstatera att jag ska köpa Florence och hänga upp henne på vägen samt i anslutning till det prata en del med Sirius, som ju faktiskt hänger på min vägg. Vi var helt enkelt peppade på livet och sånt.
Sen barade vi! Linus försökte dricka rödvin och failade. Vi skrev om dancing Queen till memma Queen. Linus räknade rutorna i kaklet på toaletten och de var tydligen 239 (det skickade han sen till alla möjliga). jag höll fast hans händer för att han slog de så dramatiskt i bordet hela tiden. Jag räknade ut folks siffror med sifferalfabetet och sjöng glatt med i radiolåtar. Linus frågade en vägg om den var vegetarian. Livet var helt enkelt ganska nice.
Väl hemma igen var det kanske inte lika nice. Lagom mycket charmiga breakdowns hände, så som de har en tendens att göra. Det var till och med så att Linus försökte prata engelska. (Jag avstyrde detta.) Han blandade sen ihop gravitation och graviditet (helt seriöst och ganska länge) samt försökte "hitta vatten". Jag har blivit hon som hämtar vatten till olika grabbar mitt i natten. Helt ok grej att bli.
Dagens första dialog var:
-Vad hände igår?
-Vad hände inte igår?
-Vi hånglade inte.
-Näe...
Med den starten kunde vi inleda vår bakisdag. Vi sjöng och spelade på Julia the synthsak, bestälde mat från Olympia (jag älskar olympia! Så ni vet...), gungade (jag älskar också att gunga!), pratade om ännu fler fuckloads och åt upp det mesta av allt vi hade köpt dagen innan. Det slutade också med att vin dracks. För det är klart det gjorde.
Idag var jag i skolan och fick reda på att jag inte kan skriva min tenta på fredag. Långhelg osv wooo men ändå inte. Inget mer har hänt. Jag har pratat med Hannah och inte städat mitt kök. Det behöver jag göra. Men det är tråkigt. Med det sagt: Hejdå.
we lost our minds again this year
Någon gång ska jag förklara alla jätteabstrakta kopplingar jag har till låtraderna i mina rubriker. Men det blir verkligen inte idag, för jag är inte på humör. men igårkväll blev väldigt bra. Plockahontas kom hit (till slut...som vanligt alltså...mycket är han bra på men att komma i tid är inte en av de sakerna) och vi åkte till malmö. Där åt vi fancy mat (eller ja den var kanske inte så fancy men det kändes så) och allt var väldigt fint. Jag försökte förklara för honom varför jag inte ska dejta folk (är jättedålig på att bställa mat samt att äta maten mm mm), men jag tror inte riktigt att det gick fram. Han hade sen glömt var han hade parkerat, så vi fick stifta orimligt mycket bekantskap med en hiss. Det kan man ju också göra.
Efter ett misslyckat försök att dricka vin på en vinbar (de vet inte hur man bemöter kunder uppenbarligen) drack vi vin här hemma istället. Och åt choklad, för sån hade han med sig. Jag sa ju att han var bra på många saker! Vi pratade om mer saker (antar jag...jag minns inte riktigt vad dock) och sen sov vi. Jättelänge. Men att inte behöva gå upp för att åka till skolan var väldigt uppskattat. Det tyckte inte byggarbetarjävlarna, för de ville gå omkring på balkongen och förstöra ungefär allt. Det är fakking krig nu ifall ni undrar. Men det blev en fin morgon ändå och nu är jag här. Återigen bloggar jag mellan två händelser. Sånt blogg-flow jag har, ändå! Stolt osv. Men ja, det var nog det för idag tror jag bestämt.
Blod istället för julmust
Livet är fortfarande jättebra ifall ni undrar. Fast idag pratade vi om satsförkortningar och jag haaaatar satsförkortningar. Det är det enda i grammatik som jag hatar.
Men sen träffade jag syster och åt lunch. Vi åt fansy pasta och pratade om the Gilmore Girls revival (vi kom fram till att vi litar på Amy men ändå är något nervösa...ingen av er vet vem Amy är...I hate you all), fifty shades of grey (för ibland måste jag ha jättelånga ilskna rants om dne ok), allt glittrigt i mitt liv ("är det inte kul att må bra?" ja jo), snigeltåg vs singeltåg och halloween. Rubriken kommer från det sistnämnda, då hon tydligen tyckte att blod var det bästa substitutet för julmust. Hon är söt, min syster. Nu väntar jag på att nästa del av dagen ska inledas och bara...är glad.
Don't let me dream
Blue: Ja, men livet är ganska klibbish ibland. Speciellt om man inte är balkongmänniska, tänker jag mig.
Dagens rubrik kommer från min nya låt, för att jag älskar att sjunga den raden. Sofia undrade hur jag tänkte för att sjunga den, men det gjorde jag inte. Jag är emot tänkande, sa jag till henne.
Idag lyckades jag försova mig. Jag missade föreläsningen, men det är ok, för jag behövde nog sova ikapp lite. Men jag tog mig till skolan efter lektioner (vilket förvirrade Saga och Rasmus ganska kapitalt) för att äta lunch med Inge. Vi gick till en indisk vegetarisk restaurang (alla som känner mig be like: Hur hände det ens? I be like: Nya upplevelser for the win!) och åt mycket spännande mat, bland annat en myyycket god soppa. Vi pratade om matlagning, språk, min blogg med tillhörande personer och en massa annat. Hon lyckades med paradoxen att prata om felaktig ordföljd med felaktig ordföljd samt bevisa hur mycket stalker hon är. I approve of this, för jag är lika mycket stalker (antagligen mer). Vi gick till ett annat ställe, drack te/cola (i ett jättefint glas...not that yall cared) och pratade en massa om färger. Jag kan vara lite besatt av färger om ni inte har märkt det. Holy shit är det storm eller håller någon av mina grannar på med något ytterst märkligt? Jag hoppas på storm. Jag är lite besatt av storm också. Och om ni inte märker det har jag inget mer att berätta om gällande denna dag. Den är bra ändå. Jag ska nu avsluta det här inlägget.
Så mycket glitter överallt
Robert: Jag har helt glömt att svara på din kommentar, men nu gör jag det. Tack för inbjudan och jag ser mycket fram emot att uppleva din present, så att säga. Bra att du förstod hur jag menade mitt omdöme. :)
Idag är en väldigt bra dag. Som rubriken antyder så har allt verkligen glittrat. Världens finaste höstmorgon (jag älskar höstmorgnar har jag kommit på) och sen föreläsning om satsschema. Det är jag inget större fan av, faktiskt, men det var väl på tiden antar jag. Jag och Saga fick dock prata jättelänge om språk, vilket alltid är positivt. Älskar att kunna prata om töntiga språkgrejer med någon som förstår hur coola de faktiskt är.
Sen åkte jag till Sofia och skrev klart en ny låt! Den har ett tonartsbyte (som jag inte kan ta åt mig äran för men ändå) och blev riktigt bra. ...säger Plockahontas åtminstone. Jag tror att jag håller med men det är ju svårt med självdistans. När jag var där drack jag dessutom te och tyckte om det. Det var en märklig upplevelse. Men nu är jag trött. Jag borde sova mer på nätterna. Fast nä. Förutom denna då. God natt.
Don't try to fix me, I'm not broken
Vad som dock verkar vara broken är min blogg. måste skriva in radbrytningskoden som på den gamla goda tiden (typ 2009-2011 eller när det var). Det var alltså inte en jättegod tid, den där gamla tiden. Anyway. Idag har väl varit ok. Har pluggat med Saga och Rasmus vilket resulterade i att vi (mest jag och Rasmus) diskuterade olika sorters litteratur och varför vi tycker heeelt olika om exakt allt. Det gillar jag. Han är en sån där historie-eskapist. Jag är emot. Men trevligt var det. Dagen har annars inte varit så speciell. Har åkt till stan med mamma för att uträtta ärenden och bland annat fått se min mosters nya lägenhet. Fin och central var den. Jag har pratat med Linus och stalkat folk. Mitt hår är smutsigt (eller sataniskt som vi sa på den gamla goda tiden...vi=jag). Och hallå jag har ju glömt blogga om dagens viktigaste grej! Det kommer fler avsnitt av gilmore girls! Kan inte ens förstå att det är på riktigt. Jag älskar gilmore girls were yall aware. Men, godnatt med er. Fuuuck styckeindelning!
Tre platser
(Något jag kom på runt 03:00 inatt och nu försökte återskapa.)
Den första platsen är ett mycket litet rum. Jag omges av kala väggar. Rummet krymper hela tiden och jag kastar mig förtvivlat mot väggarna, för att hitta en utgång. Jag vet att den finns där. Om jag hittar utgången kommer hela världen att lysas upp. Det vet jag, men jag hittar den inte. Väggarna lutar sig in och jag famlar i blindo. Det finns ingen väg ut.
På den andra platsen är det kallt. Här finns inga väggar att luta sig emot. Jag sträcker ut handen i det kalla, fast jag vet att ingen kommer att ta den. Den här platsen är hårda röster, bortvända gestalter, plötsliga ljud och en motbjudande längtan efter värme. Händer som alltid, alltid sträcks ut.
Den tredje platsen är den där du sover intill mig. Där du vaknar av minsta rörelse och undrar om jag är okej. Där jag egentligen hade kunnat berätta att jag inte är det. Du hade hållit om mig då och sagt åt mig att inte låta rädslan vinna. Jag säger ingenting, låter dig sova. Den tredje platsen är svårast att vara på. Den tredje platsen glittrar.
Den första platsen är ett mycket litet rum. Jag omges av kala väggar. Rummet krymper hela tiden och jag kastar mig förtvivlat mot väggarna, för att hitta en utgång. Jag vet att den finns där. Om jag hittar utgången kommer hela världen att lysas upp. Det vet jag, men jag hittar den inte. Väggarna lutar sig in och jag famlar i blindo. Det finns ingen väg ut.
På den andra platsen är det kallt. Här finns inga väggar att luta sig emot. Jag sträcker ut handen i det kalla, fast jag vet att ingen kommer att ta den. Den här platsen är hårda röster, bortvända gestalter, plötsliga ljud och en motbjudande längtan efter värme. Händer som alltid, alltid sträcks ut.
Den tredje platsen är den där du sover intill mig. Där du vaknar av minsta rörelse och undrar om jag är okej. Där jag egentligen hade kunnat berätta att jag inte är det. Du hade hållit om mig då och sagt åt mig att inte låta rädslan vinna. Jag säger ingenting, låter dig sova. Den tredje platsen är svårast att vara på. Den tredje platsen glittrar.
Would you freak out if I said I liked you?
Livet, alltså. Vad fint och glittrigt och spektakulärt det är. Och igår spelade jag på en öppen scen i malmö. Jag spelade tre helt ospelade låtar! Eller ok, en av dem hade jag spelat en gång med Sofia. Men ändå. Det var märkligt att spela själv igen, men folk tyckte om vad jag gjorde. Dock följdes giget direkt av trauma, då huvudakten för kvällen var att sjunga "fula" folksånger. Jag vet inte hur bra ni känner mig...men jag tror att många av er kan tänka er. Jag önskar att jag skämtade när jag säger att jag mådde dåligt av det där.
Men lyckligtvis kom Plockahontas hit och gjorde allt bättre. Det blev en väldigt fin kväll och natt. Några highlights var när jag sjöng hela "the quiz" och han svarade på alla frågorna, "she's a...show drinker", olika personlighetspendlanden och framför allt väldigt mycket trygghet och fantastiskhet. Som sagt: Livet, you guys.
Vad som väl inte var lika fantastiskt var att vakna klockan 07.00 efter en extremt orolig sömn. Men jag blev körd till skolan (=fler minuter av sömn och också =mitt sätt att säga att han var kvar...fast jag skulle gå upp så tidigt...) och världen var väldigt fin och morgonig. I skolan gruppade vi om satsdelar. Min favoritgrej från detta var:
"Hästen i stallet bredvid. Låter som en bok av Katarina Maseti. Grabbperioden var slut, så då blev det hästar."
Tack, Rasmus. Det var något annat roligt, men jag minns inte vad det var. Det viktigaste i skolan var annars att jag fick en macka av Saga, och det lovade jag att blogga om för jag älskade den. Jag behövde äta och sova, så jag fick åtminstone äta.
Det sista jag gjorde innan det blev nu var att prata med Linus. Vi hann behandla olika flickor, kylskåp och rullatorer, vilka kroppsdelar som borde dras mot asfalt och...en massa annat. Alltså hej jag vill sova. Det ska jag inte göra. Hejdå ni.
Jag har äntligen hittat en svamp
Hej ni!
Igår var en braaa dag! Först träffade jag Olle, och redan där är ju dagen bra såklart. Vi gick omkring i stan och hade lagom seriösa samtal. Vi konstaterade att så fort vi antingen går eller dricker vin kan vi prata om exakt vad som helst med varandra. Nästa gång vi ses ska vi prova att dricka vin och gå samtidigt. Inga hämningar kommer finnas. Saker som "när han bjöd in mig till den här inbjudan" blev också något legendariska. Vi fikade på barista (som jag har saknat kom jag på!) och det var också väldigt trevligt.
Sen tog vi tåget till Osby, sådär som man ofta gör. Vi skulle ju fira Robert som fyllde 30! Vi tog oss från stationen i en överfull bil och där kom rubriken till, eftersom vi såg en skulptur av en kantarell. Oscar (som ni nog inte minns men som har förekommit i bloggen tidigare och är ganska awesome) var djupt fascinerad av den och sa rubriken. Vi kom hursomhelst fram till festen och Robert öppnade presenter like there was no tomorrow. "Den här kan jag ha istället för den jag har", var vårt favorituttalande från detta. Vi satte oss sen för att äta mycket god mat och prata om allt möjligt märkligt. Jag minns inte riktigt vad vi pratade om under själva middagen, faktiskt.
Sen hade Robert en liten spelning för oss. Ingen hade sett honom spela innan, så det var en väldigt unik upplevelse. Han var mycket bättre än jag trodde att han skulle vara (det där lät ju elakt men alltså ja ni fattar nog) och låtvalen var nästan alltid bra. En trevlig överraskning, helt enkelt! Sen umgicks vi mer och samtalen berörde att äta frigolit samt the republic of Stångby. Det var väldigt rimligt ansåg vi. Annoushka berättade skämt som inte ens hon förstod och allt var väldigt fint. Jag och Olle åkte hem och diskuterade redwall under hela bilresan, vilket var väldigt underhållande. Vi lärde oss att om vi någonsin har trasiga svärd ska vi ge dem till en grävling. Det är tydligen the thing to do. Väldigt bra dag och kväll, helt enkelt!
Leave me with some kind of proof it's not a dream
Igår slutade inte efter bloggandet (jag tror jag bloggade ganska tidigt så det vore ju konstigt men ändå), för plockahontas kom hit. Han hade med sig chips och cola (jamen det här med att socker är närmaste vägen till min uppskattning är ju allmänt känd nowadays) och framför allt hade han ju med sig sig själv, so I win at Life. Han kom plötsligt på att han skulle lämna in jobb-mush, vilket resulterade i att jag fick halvsova och lyssna på klassisk musik som han behövde till sitt jobbande. Det var en fin upplevelse, tycker jag, för sånt gör jag ju inte annars om man säger. Vi pratade om olika saker (jag hade gärna sagt vad men jag har ingen aaaning) och allt var väldigt...avslappnat, är ordet jag vill använda, men det låter töntigt i mitt huvud. Tanken var att han skulle sova här, vilket han också gjorde, men jag hade inte varnat honom för byggarbetandet som började runt 07:00. Han behövde tydligen mer än fyra timmars sömn (varför man nu skulle behöva det vet inte jag), så han åkte hem och sov någon extra timme. Byggarbetare, alltså, ni har så många dåliga egenskaper. Tur att ni gör något vettigt åtminstone.
När vi väl hade sovit klart på varsitt håll kom han tillbaka, för vi skulle åka till Växjö och hämta skivor. Har jag ens nämnt att alla medlemmar i mitt band liksom har ett eget band och har gjort en ep? För så är det! Den skulle vi alltså hämta. Under vår långa resa fram och tillbaka hann vi lyssna på skivan många många gånger (den är braaa obviously), skapa märkliga historier om kakor och vin, byta språk kanske en miljon gånger (han hotade med att prata svenska om jag fortsatte hålla handen i ögat...och det funkade), analysera hur man bäst spelar in skivor egentligen och ha väldigt trevligt över lag. När vi kommit hit igen satt vi i bilen utanför mig (konstigt formulerat) och hade ett väldigt viktigt samtal. Han lät mig inte komma undan med att inte berätta vad som var fel, så jag var helt enkelt tvungen att ta reda på vad som var fel. Och när vi väl kommit fram till det lät han mig inte göra mig själv illa (psykiskt alltså) och det kan ju vara något av det finaste en människa kan göra ändå. Det är alltid läskigt när någon påpekar hur ofta jag faktiskt gör det. Jag märker ju inte det själv. tur att jag har så många bra människor i mitt liv som kan märka åt mig. Men alltså ja, nu är jag fullkomligt utmattad. God natt alla mina favoriter.
Det är ju fucking kan som är det fucking verbet!
Dagens rubrik är dessvärre ett citat från mig, taget från dagens (orimligt tidiga) föreläsning. Ibland bara slår det slint och liknande utrop kommer från mig. Jag tror att många blickar utväxlas när jag inte ser. (När jag inte ser? Emma du ser aldrig...) Det är också det mest uppseendeväckande som hänt idag. När jag kom hem hade ju den riktiga dagen itne ens börjat tyckte jag, så jag stannade upp den. Har bara läst, diskat och sjungit nostalgiska låtar. Trevlig syssla, anser jag, men nu börjar dagen kännas lite lång. Något intressant får hända så jag inte fastnar, tycker jag. Det tycker jag i och för sig jämt, men ändå. Ja, nej, men det var väl allt. Ville bara titta förbi och säga att jag lever osv.
Someone call the ambulance, there's gonna be an accident
Alltså det är så fucking kallt i min lägenhet. Inatt tog det tre timmar att värma upp mig tillräckligt mycket för att sova. Som tur var hade jag sms-sällskap av Plockahontas, men...ändå!
Idag har jag lärt mig ännu mer om satsdelar! och bisatser och satsförkortningar (ok det sista har jag inte lärt mig pga fattar inte men imorgon gör jag nog det) och allt vad det är. Jag har också pratat mycket med Inge. Vi pratade bland annat om choklad (såklart), språk, Fredrik Backmans böcker (som ni alla borde läsa nu bara så ni vet) och att jag borde kämpa för att uppnå små mål i mitt liv. Kan man säga. Hon är ganska spektakulär, ifall ni inte hade märkt det.
Efter skolandet åkte jag till Sofia och sånglektionade. Eller ja knappt, för när jag väl tagit mig ur trafikkakoset hade jag bara tio minuter kvar. Men jag hade skrivit en halv låt i taxin dit, så vi jobbade lite med den. Den blir lite söt, tycker jag, och på engelska äntligen. Sen åkte jag him och åt spagetti med mamma och pappa. Vi lyssnade på kommersiell musik och jag fick visa min kärlek för the weeknd. För en sån har jag ju uppenbarligen skaffat mig. Inte helt optimalt eftersom han är en tönt. Jag och pappa åkte sen hursomhelst och handlade, och nu är jag här. Borde kanske eventuellt sova eller något sånt då jag börjar kaostidigt imorgon...men jag vill inte. Det är alldeles för tidigt för sånt. men god natt ändå, för det är visst så jag alltid tar avsked nowadays.
ord vi aldrig får ha i våra liv
Hej och sånt!
Nu ska jag skriva ett riktigt inlägg. Förlåt för gårdagens. Det var säkert dumt. Men igår var faktiskt en väldigt fin dag i övrigt, om än väldigt anspråkslös. Jag pratade med några av mina favoritmänniskor, vilket ju var awesome. Först Hannah när hon väntade på ögonmottagningen, sen Agnes när hon gick hem genom Uppsala och slutligen Onna om olika sorters smärta och annat som inte var så djupt som det lät. Hon gav mig såklart en Onnavisdom: "Dina känslor är dina känslor och dina tankar...de ska du bara skita i ibland." Jag tänker leva efter den, även om hon inte menade att rikta den till mig.
Idag har jag varit i skolan och gruppat om satsdelar. Därifrån kommer rubriken, sagd av mig. Vi skrattade också åt Sagas blindskämt, slogs med olika rostisar (som jag benämnde adverbial...makes sense ok) och lärde oss kanske något mellan varven. Det är ungefär vad som har hänt sen sist. Jag börjar redan bli trött. Det kan vara för att jag vaknar vid sju på morgnarna nu helt plötsligt. Till och med igår när jag kunde sovit huuur länge som helst och la mig vid halv två eller vad det var. Skärp dig, kropp. Skärp dig i allt, helst. Du är så tröttsam att ha att göra med. Hm...det var inte relevant. God natt.
They say home is where the heart is...if the exception proves the rule, i guess that's true
(Varning: Kryptiskt mush av värsta sort.)
Käftsmällarna av verklighet. De som plötsligt kommer och som jag inte lärt mig hantera. Som får mig att kasta mig omkring i ren frustration över att jag inte får ut allt som gör ont. Får mig att panikprata på motherfucking svenska för att det går hela vägen runt. De som inte är riktade mot mig. Aldrig. Men de som slår och slår och slår och som jag inte kan slå tillbaka. Jag vill bli arg, skylla på någon annan men det är mitt fel. Så istället vill jag mest krypa ihop och be om ursäkt för att jag känner alls. Mina känslor är fel för de är att höja upp mig till en nivå jag inte är på. Borde inte vara på någon nivå alls. Men jag vill inte veta. Vill inte plötsligt bli påmind out of nowhere. Men vill inte inte vilja. Vill (måste) vara stark. Vill aldrig sensurera någon annan. Vill aldrig skuldbelägga för att jag är överemotionell och dramatisk. Skulle vilja att någon fanns och det gör folk, that's not it...men de här nästan dagliga verklighetsslagen måste jag lära mig att hantera själv. Ni ser ju själva hur bra det går. Måste hitta en kanal att få utlopp i, för det kommer ju fortsätta såhär. "If you can't handle it you shouldn't do it." och jag behöver bara tänka den tanken för att återfå fokus, åtminstone lite. Målmedvetenheten. För när som helst kan den här fruktansvärda känslan bytas ut. Det kan börja glittra igen. Jag är ju precis så paradoxal som bloggen ser ut som. Jag faller sönder men sen lagas jag helt plötsligt igen. Väldigt nostalgiskt. Själva nostalgin borde kanske vara en varningsklocka, egentligen. Få mig att tro att något destruktivt händer. Men det finns inget sjukt whatsoever i glittrandet. Och jag skulle fan göra vad som helst för det där glittrandet. Jag kan till och med ta emot verkligheten för den känslan. Måste kunna. Förlåt för att jag skrev det här. Det är mitt problem och ingen annans och knappt ens mitt. All oro jätteförbjuden.
En date som inte är en date
Vissa tycker att det räcker att se Annika Norlin en gång per vecka. Till dem säger jag: Fuck you! Så jag såg henne en gång till, denna gång med Plockahontas. också denna gång med orkester. Låtvalen var oväntade och hon spelade bland annat my best friend, som definitivt var en Anthem för mig som femton-åring. Stort moment: Ja. Hon gästades av en annan fantastisk tjej som jag inte minns namnet på och de gjorde I forgot about songs tillsammans. Orkestermänniskorna var spektakulära, så som såna i regel är, vilket var extra fint eftersom plockahontas ju är en sån där klassisk person egentligen. Då blev det ju att jag tänkte mer på sånt. Eller försökte. Han köpte dessutom paus-vin åt mig, för det var tydligen av allra största vikt att jag skulle dricka vin. Vilket jag håller helt med om, faktiskt. Bästa kvällen på länge. Eller nä för det här året bara levererar kvällar jämt ju, men det känns ändå som den bästa på länge. Rubriken kommer från en sms-konversation och blev en stående grej under kvällen. Men nu måste jag sova tror jag eller åtminstone bli varm för den här lägenheten är kall som satan. God natt bästa ni.
rock n roll and no respect
Hej igen!
Vilken tur att det hann byta dag nu, annars hade jag ju haft två riktiga inlägg på samma dag. Det händer inte ofta nu för tiden. Men vilken bra dag det blev idag ändå! Jag och mamma åkte återigen in till Malmö live, för en låtskrivarworkshop med Cecilia Nordlund. Fast först hände följande saker. 1) Denna dialog:
-Här kommer en kille med gitarr och konstiga kläder.
-Då är vi i rätt sällskap tycker jag.
-Vi har ju inga konstiga kläder?
-Jo. På insidan.
(Roligt enligt mamma?)
och 2) att jag köpte fika och de hade läsk fast undangömt för "vi visar bara våra ekologiska varor." Alltså what the fuck? Om de bara hade haft sin ekologiska lemonad, sure thing. Men att ha köpt in storföretagsläsk (ja vi pratar alltså pepsi och inte typ nygårdaläsk eller nåt) men gömma undan den för att se bättre ut? Fuuuck that, säger jag.
Men workshopen var Lovely! Vi fick en text att skriva melodi till (se: Rubriken) och det gjorde jag och mamma tillsammans med en underbar engelsman och en annan random tjej. Den blev...intressant. Jag kan liksom inte bestämma mig för om jag vill spela den för alla eller aldrig för någon. Vi får väl se. Vi flödesskrev också en del och det är ju det bästa alltså. Det kanske blir en låt av det, vem vet.
Sen gick vi till ett annat rum och tvserie-quiz. Då hade även resten av familjen anslutit sig. Första frågan handlade om Gilmore Girls, så då kunde jag ju allt obviously, men sen satt jag mest och såg dum ut och drack engelsk cider. Om den faktiskt var från England vet jag inte men den smakade som det. Det enda andra jag kunde handlade om Britney Spears. Vem är jag ens. Men det var trevligt ändå.
Efter tågåkande och hetsigt ätande av nuggets var vi framme vid dagens sista etapp, Anders Jansson-show. A.K.A Katjas man. Jag blev ganska besatt av det där, för han pratade om sin fru en del och jag tänkte bara "OMG Katjaaaa! Jag har hennes soffa och grejer ju!" Kan också bero på att jag var så fucking trött att jag knappt kunde hålla mig vaken. Men pappa blev utsedd till frivillig och fick därmed dansa. Det var kul osv men ja trött som sagt. Jag ska nu sova i en miljard år och inte ha obehagliga kaosdrömmar snällaaa. God natt.
de brister tidigare och tidigare, isarna
Hej ni!
Först och främst har jag en rättelse att göra. det var alltså inte alls Plockahontas som skrev kommentaren som jag besvarade som om det var det. Det var ju Inge såklart! Jag ska kanske inte gissa på enbart uteslutningsmetod och meningsbyggnad. Man lär sig nåt nytt varje dag osv.
Igår var en bra dag. Först var jag i skolan och lärde mig om satsdelar. Jag och Inge var jätteduktiga ansåg vi (för det var vi). Jag älskar grammatik på riktigt. Jag kom hem, skrev lite mer på låten jag kom på i förra inlägget och annat meningsfullt I guess.
Sen träffade jag mamma (som jobbar en busshållplats ifrån mig nu) och vi gick in till stan. Vi åt på meat vilket var lika gott som vanligt och sen tog vi oss till Malmö. Vi skulle ju se Annika Norlin! Först tog vi dock ett glas vin och pratade om väldigt djupa grejer. Typ våra största rädslor och sånt. Det var väldigt fint, för min mamma är bäst. Och konserten...alltså Annika. Avskalade versioner av I wonder who is like this one och Arjeplog. Raden i rubriken i stämmor med Annika och Lovisa Nyström och det var något av det vackraste jag hört. Long lost penpal som jag hade glömt. Så många sång-berättelser jag älskar över allt annat. Att få sjunga med i Fredrik och allt som är ditt utan hämningar. Och avslutningen med är du fortfarande arg (med Jens Lekman). Tack, Annika. Tur att jag ska få se dig igen imorgon (i en helt annan skepnad).
Sen kom Marie och Plockahontas och hämtade mig på centralen. under tiden jag och mamma gick genom stationen för att komma till dem lyckades hon för övrigt flytta hela vår släkt till Indien. Ingen vet hur. Vi (alltså inte jag och mamma utan de där andra) åkte och handlade, vilket blev en upplevelse eftersom Plockahontas bestämde sig för att läsa på olika paket. Till slut tog jag dem ifrån honom, och då kunde vi äntligen åka hem till Marie. Där bakade hon en kladdkaka som vi aldrig fick äta och samtalen pändlade mellan super serious business och väldigt icke-serious business. En trevlig och lugn kväll med två av mina absoluta favoriter här i livet.
Ironiskt nog både somnade och vaknade jag med ångest. Som nu börjar ge med sig, dock, så ni slapp undan ett av de deppigaste kryptiskt mush-inläggen någonsin. So you guys win at Life.
if you're still bleeding you're the lucky one
Vilken jävla mögdag det här är. Sov oroligt och alla mina drömmar hade en obehaglig stämning som hängde kvar när jag vaknade. Jag är ovan vid det, så har inte riktigt lärt mig hantera det än. Det kommer väl antar jag.
Men jag kom åtminstone till skolan idag. Där lärde vi oss om fraser, vilket är min sämsta del av grammatik hittills, men jag bemästrade även den till slut. Tror jag. Sen åkte jag och åt lunch med pappa, för att sen titta på ny telefon! Nej, inte en Iphone. Men en blindsmartphone! Den var så fin så jag vet inte ens vad jag ska säga. Jag är inte helt säker än (några saker var för tekniska för att jag skulle kunna fråga dem), men det blir nog så att jag skaffar en sån ändå. Men de är dyyyra. Then again...det är Iphone också.
När jjag kom hem fortsatte mögdagen. Började i princip storgråta när jag kom in, så jag fick ringa Hannah och lugna ner mig. Hon är bra. "I get you now! ...I Think!" jag var eventuellt ganska förvirrande. Men nu mår jag liiite bättre och fick precis en idé till en låt så den här dagen kanske inte är helt bortkastad vem vet.
De bästa samtalen är de man inte har
Hej och sånt!
Idag började...märkligt. Jag gick ut för att åka till skolan, men de hade ställt en fakking byggarbetarmaskin framför min port. Så jag...gick vilse. Jättevilse. Och missade bussen. Men till slut hittade jag en man som kunde visa mig vägen hem. Så det blev ingen skola. Det blev att jag pratade med Linus istället och därifrån kommer rubriken. Vi hade nemligen ett icke-samtal, där vi diskuterade frågor som inte fanns. Vilket är helt ok för halva mitt liv består ju av ickehändelser numera ändå. Stort fan, är jag.
Sen åkte jag till mina föräldrar för att äta och skriva låt med mamma. Så det gjorde vi. Hon sa smarta saker som "du sjunger ju så hela tiden! Eller...en gång åtminstone." och allt var väl trevligt. Kan vara för att vi åt glass. Stort fan även av glass. Och det är alltså det som har hänt i Emmalivet idag. God natt. (Nej Emma du kan omöjligt sova så här tidigt. Skärp dig nu.)
Any way I look at it I'm right
Plockahontas (??): Det håller jag helt med om. Oklart hur jag kan fixa det dock. (Nej jag vet inte alls vem du är men det var en såndär kvalificerad gissning.)
Blue: Jag tror också det, men ville inte använda ordet i inlägget. Kände inte att det var helt nödvändigt.
Så livet fortgår. Jag är i skolan och lär mig om olika ordklasser vilket såklart är helt Amazing (OBS ingen ironi). Fast folk borde fatta mer. Ibland undrar jag om det är jag som har fel hela tiden eftersom alla blir så förvirrade jämt, men sen så är det inte så. Rubriken talar för sig själv, haha. Tack Paris Geller. Att nästan ingen av er vet vem detta är finner jag djupt tragiskt. Ni borde ta reda på det omedelbart anser jag! Men, ja, vad har mer hänt? (Alltid spännande när jag skriver så...) Pappa kom hit med kakor, vilket jag tycker var väldigt fint, och det är nog mest det. Hej jag har eventuellt ett tråkigt liv men det är okay för resten av den här veckan ser lovande ut. God natt med er nu.
En mini-rant om sexualitet och attraktion
Jag har förtryckt min sexualitet så länge jag har haft en. Det har varit second nature och knappt stört mig. Det senaste året har jag dock tagit jättemånga steg mot att acceptera den sidan av mig själv och att den får finnas. Och det är ju helt fantastiskt! Jag är så fucking glad att det händer och att jag kan blogga om det till och med.
Men jag har märkt en sak. När jag har pratat med folk om detta (och då menar jag folk som inte haft samma problem) har de ofta samma approach. De vill genast definiera hur jag kommer att känna när jag ”lärt mig mer”. De tror att min sexualitet kommer att vara ”normal” och likna deras. Och det tycker jag är fucking bullshit.
Jag har varit sexuellt attraherad av väldigt få människor i mitt liv. Det är tydligen fel. Tydligen kommer jag att vilja ligga med en massa människor, bara jag låter mig känna det. Men om jag hade kontroll över de känslorna hade jag väl aldrig känt det från början med någon? Jag kan inte välja vem jag vill ha. Jag kan självklart välja vad jag gör med det och kan också välja hur jag tittar på människor, men jag kan inte vilja ha fler eller färre än jag gör. Om jag ser någon och tänker ”that’s hot!” (händer oftare nu eftersom jag tittar mer noggrant), kommer den tanken att stanna där. Jag tänker inte på dem i ett sexuellt sammanhang. Samma med celebrity crushes. I have had my fair share (ni hade ingen aning va? Haha). Det gör inte att jag vill ha dem. Det finns fler exempel, men alltså this shit is uncomfortable. Min poäng är att det krävs mer för att jag ska vilja ha någon. Det krävs känslor. Starka känslor (starka känslor! <3). Det handlar inte om att jag har idealiserat sex (även om det kan ha varit så förut), för jag skulle gärna förstå åtminstone i teorin. Men det gör jag inte. Det betyder inte heller att jag är mindre sexuell än någon annan. Det betyder att jag är annorlunda. Och det är inte oerfarenhet. Om det är det vill jag inte ha mer erfarenhet för jag har ingen önskan att bli attraherad av fakking främlingar!
Så. Sluta fucking definiera mig när jag uttryckligen har sagt hur saker är. Ni vet inte mer om mig än vad jag gör (eller det händer väl, men inte om det här). Jag kanske inte är normal, men jag är åtminstone inte livrädd längre och jag kan tycka att det borde räcka. Slutligen vill jag bara säga att jag är väldigt tacksam för de av mina vänner som verkligen har stöttat mig i detta. Det lät ju dramatiskt…men ändå. Fast ni är sämst så är ni bäst. ;)
And I ain't never did this before no
Haaaiii!
Rubriken är medvetet ogrammatisk (säger jag från en lektion i grammatik...) och har ingenting med inlägget att göra. men den skulle vara där ändå.
Nu är jag så där charmigt efter med bloggandet igen, men jag har literally inte haft tid förrän nu. livet, alltså. I lördags var det ju laxfest! Den legendariska laxfesten, som jag kallade den, fast den inte är det. Den helt rimliga gästlistan bestod av mig, mina föräldrar, syster + Benjamin, Ia och Jonne, mormor, Cia och Marie. också Plockahontas och Karl, men de tyckte uppenbarligen att det var viktigare att vara i Småland respektive snubbla på hundar. I shall judge them equally for these crimes. Hursomhelst. Vi åt lax (no, really?), drack vin och umgicks. Syster tyckte dock att det var roligare att spilla vin i smöret. jag tolkar det åtminstone så eftersom hon gjorde just det. Vi tror att hon manifesterade sitt hat mot vitt vin. Ia höll tal om laxsånger som inte finns och Marie fick uppdraget att arrangera en torskfest. Det kanske händer! Folket gick, men Marie stannade och pratade med oss lite extra vilket var väldigt trevligt eftersom Marie helt uppenbart är bäst. <3
Vad som inte var bäst var att vakna upp dagen efter. Hooooly fuck. Jag kunde inte stå. i'm not even kidding. Men pappa och Benjamin tyckte synd om mig, so I win. jag lyckades åtminstone ta mig till malmö, med en taxichaufför som undrade om jag ville ha kaffe (vilket jag ju inte ville, men ändå) och sen sa att det skulle se ut som om jag var hans flickvän när vi gick tillsammans. Han var en bra sak.
När jag väl kom fram till Marie (för henne hade jag inte fått nog av ok) höll Fredrik på att baka bullar som bäst. (säger man så?) Han skulle fira sin fölsedag med bullbakande, så det var därför. Maries pappa och två av Fredriks kompisar anslöt sig och det blev en trevlig eftermiddag. Bullarna som bakades innehöll bland annat apelsin, blåbär, mandel och min favorit, marsmallows. Döm inte stavning tack. Jag och Maries pappa försvarade folkslaget kanelbullar (för det är ett folkslag, ja) och andra samtalsämnen var sjukvård, folk som gör sitt psykbryt till sin identitet, tärningskastarplaner och min djupa skeptisism till alla bullar innan jag ätit dem. Garanterat värt att trotsa kroppens instinkter för.
Sen åkte jag direkt och repade med Jane Bond. Vi återupplivade en gammal låt och började så smått att skriva/arrangera en ny! Den kommer att bli Amazing! Efter repet köpte jag mat på asian express (<3) för att sen spendera kvällen i telefon. Först med Linus en stund, men sen med Plockahontas i en...väldigt lång stund. Typ tre timmar. Vi hade seriösa diskussioner om människans komplexhet och sånt, men också om cornflakes. Rimligt. han avslutade samtalet med att chocka hela mitt system: "I am driving up your street." Så han dök plötsligt upp för ett väldigt kort besök mitt i natten. Jag är övertygad om att det bara var för att se hur mycket chock jag skulle hamna i. (Svar: Jättemycket chock.) Det är alltså det som har hänt. Fast jag har också skrivit en ny låt! Det är alltid väldigt peppigt! Men nu ska jag gå och äta resten av min asian express-mat. Skulle vilja äta mat därifrån eller från olympia ungefär jämt. Synd att man inte kan göra det. Me
När jag kanske egentligen borde sova
Idag var jag i skolan orimligt tidigt och orimligt länge. Vi hade "laboration" (vad nu det skulle vara bra för egentligen) och jag pratade om choklad med Inge (världens sötaste holländska som går i min klass). Det är viktigt med choklad. Hon kom fram senare under dagen och undrade om jag hade köpt choklad. Söta.
Sen hade jag håltimme (nostalgiskt enough) som jag spenderade med några klassisar vid namn madeleine, Laura och Fanny. Vi åt lunch, letade förjäves efter glass, satt på golv, pratade om mat och räknade sifferalfabet. Jag konstaterade att jag är into folk med höga nummer. De sista tre människorna jag varit intresserad av: 95, 86, 139 (eller 115, beroende på hur man ser det...orimligt högt oavsett). Dessförinnan var det i och för sig 46. Det kan jag inte förklara. Men som Laura sa: "Det är ju ändå högre än dig." True that.
Vi hade en till mush-föreläsning om etymologi och sånt, och sen åkte jag hem. Här har jag gjort sånt jag brukar göra hemma, samt pratat med Plockahontas när han åkte till Småland. Jag konstaterade då att jag ville bo precis på gränsen mellan skåne och Småland. På motorvägen. Det tyckte jag var jätterimligt. Vi pratade också om hur hemskt 2011 var, språkbyten, hur orimligt sammankopplade våra liv har varit och annat jag inte minns. Alltså jag måste sova nu you guys. God natt och ses antagligen på söndag eller när det blir.
and that's how it works, that's how you get the girl
Haaaiii!
Agnes: Någon gång ska jag skriva ett inlägg om att vattna blommor och äta oliver. Jag åt faktiskt en i somras av misstag. Hemsk upplevelse då oliver kan vara min värsta mat av exakt allt. (Blev nu jättesugen på att skriva för hand. oliv!)
Annoushka: Vi borde ses snart så jag kan blogga om det! ;) starka känslor som alltid!
Marie: Jaaa såklart!
Robert: Litterära stil? Det vet jag inte om jag har någon. Men tack hursomhelst.
Plockahontas: Du är medveten om att du inte blir jätteanonym när du skriver din mail i kommentarsformuläret så att jag kan se den...right? Annars hade du lyckats, för jag hade ingen aaaning om vem det var när jag bara läste kommentaren. Pris för flest adjektiv också. :)
Mamma: Självklart får du komma på festen!
Paulina: What? Det visste jag inte! Välkommen till hopelosthead-världen! Här finns...ord! ;)
Så! Idag. Vad kan jag säga för litterärt om den? Vad har jag för perspektiv på saken? Eh. Inga alls. Jag började den med en "kall" dröm (som jag beskrev den i sms sen), så jag mådde inte bra alls när dagen inleddes. Men! Vi har grammatik nu och alltså shiiit vad jag lär mig grejer! Idag lärde vi oss hur man plockar isär ord och förstår dem. Det är konst, på riktigaste riktighet! Jag, Rasmus och Saga blev helt lyckliga över hur vackra orden blev. Catchfrases som "don't mess with Köpenhamn!", "tänk på Tonks!" och annat catchy uttalades och vi hade bra tider. När jag skulle åka hem lyckades jag dessutom gå vilse, men sen förstå hur jag skulle hitta rätt, för jag börjar nästan få en fucking helhetsbild av den här vägen förstår ni hur coolt det är? Well you should!
Sen har jag handlat med pappa, som också räddade min dator från crazy shit som låg i den tydligen. Han mår bra nu! Datorn alltså. Pappa också antar jag, ingen vet. Det är det som har hänt idag. Hej oktober jag vet inte vad jag tycker om dig än. Månader, alltså. Intense stuff. Eh...ja...hejdå I guess. Nej just det! Rubriken är inte bara en Swift-låt, utan också numera en ryan adams-låt, eftersom han tydligen har coverat hela hennes senaste skiva (sista skrev jag först...I hope not). Allt annat var dåligt, men just den här låten hade den snyggaste produktionen någonsin. Those drums...goddamn. Nu hejdå på riktigt.
