hopelosthead

Hej ni!

Jag är officiellt himflyttad. ...Inte för alltid, alltså. men just nu (inste just nu pga kväll men ja) är det män i min lägenhet som river upp mitt badrumsgolv och annat kul. Så jag bor i min systers rum just nu. Mitt gamla har ju blivit fancy tv-rum, så här bor jag. Jag kom hit igår och det var ganska trevligt. Men jag var väldigt, väldigt trött.

 

Idag var jag i skolan på en föreläsning som var orimligt tråkig. Men jag fick rubriken sagd till mig av Saga. Hon menade tydligen att hon skulle knyta sin halsduk runt huvudet. Det...förstod inte jag. Jag gick him i regnet och det var iskallt och hemskt men jag fick åtminstone inte vilse. So there is that.

 

Efter lunch och annat åkte jag till Sofia. Länge sen! Vi andades och teknikade lite i allmänhet, vilket jag inte har gjort på flera år. Sen jobbade vi med en ny låt! Som är svensk och hipstrig och spoken Word-ig. Så peppad! Och vi pratade lite mer om vårt coola projekt. Iii! ungefär så excited är jag.

 

Dessutom har jag Jane Bond-repat ikväll. Det gick braaa! Jag och Karin fick nästan huvudvärk för att det var så bra. Jag sjöng med mycket känsla av någon anledning och livet var bra. Sen åkte jag him igen och tittade på mästerkocken och åt knäckebröd. Jag skrev det med e först. Detta är helt sant men jag har aldrig skrivit det innan. Så nu sitter jag här igen i min systers kalla rum. Som är enormt! Jag hade ingen aning om att hon hade ett enormt rum och jag hade ett litet. Nu vet jag, I guess. Jag försöker nu hålla mig vaken för att kunna sova ut imorgon. I try, i try. God natt alla.

Visste ni att cutlery är ett av mina favoritord på engelska? Varför är något oklart, men det är det. Tycker det är så där lagom märkligt. Man använder bestick varje dag, men ändå vet knappt någon i Sverige vad det heter. Fint är det hursomhelst.

 

Men förutom att bestick tydligen jagar mig (enligt Marina and the Diamonds då) är livet, faktiskt, riktigt bra. Igår efter det senaste inlägget åkte jag som sagt och repade. Och alltså. Wooow! Vi spelade extra högt och jag klyvde verkligheten med min lååånga ton. Mamma och Karin fick hålla för öronen. Ändå kul. Och allt låter braaa inför giget! Peppigt äro allt.

 

Sent på kvällen kom dessutom Christopher i några timmar. Vi pratade om skivan och det kommer lösa sig! På något magiskt sätt. Vi diskuterade också lämpliga förband och vad ens första reaktion är när någon man älskar skadas. Ingens reaktion var helt rimlig men världen var en fin plats ändå. Han stannade till ganska sent och jag gick upp väldigt tidigt. Det var...ansträngande. Och nu ska jag snart till skolan, så det här blir också ett kort inlägg. ber om ursäkt för dessa.

Tänk, det fanns en låtrad om påsken. Och jag kom på den! Eller inte kom på, alltså. Det är inte min låt. Det är Kitok, men det bryr ni er sannolikt inte om.

 

Igår var jag på lunch för att fira att mina föräldrar har varit tillsammans i trettio år. Vilket ju är en svinlång tid! Vi åt chipskyckling, vilket är en gammal paradrätt i den rävåsiska familjen. Som vi äter orimligt sällan men som är mycket god. Mormor och till och med farmor var där. Jag blev utskrattad för hur jag inflikar i samtal, men i övrigt var det en trevlig eftermiddag. Jag och Benjamin pratade mycket om Cherry, fast man stavar nog inte det så, och han köpte billiga knivar och nagellack. Partytimes.

 

Idag var det dags för årets fjärde skogspromenad. Jag älskar skogspromenader! Och vår! För sån har vi visst. Vi gick och pratade och var lugna. Och leriga as fuck för det är alltid lerigt. Inte lätt här i världen. Nu ska jag snart Jane Bond-repa, vilket är en bra sak att göra här i livet I guess. Världen ser just nu väldigt ljus ut. Just nu, that is.

Igår var jag på drink-kväll med Saga. Vi har bestämt oss för att bli varandras drink-buddies vilket jag uppskattar för är det något jag saknar här i livet så är det faktiskt att dricka drinkar. Vi satt på arimans och åt först mat och sen inleddes drinkandet. Saga fick för vana att våldsamt krossa isen i sin drink, mest för att jag drack så långsamt och nåt måste man ju göra. Jag ville ha en annan rubrik egentligen, nemligen "jag har betalat dyra pengar för den här isen!" Catchy enough. Såklart pratade vi om nästan allt möjligt. Så som hur man tänker saker om sig själv när andra säger något om sig själva, svenska ungdomsfilmer, alkoholister, wild kids, skillnaderna mellan tvångstankar och fobier, dekadens och gosedjur. Det sista blev en väldigt lång diskussion, faktiskt. Vi träffade en creepy man som vi tror precis hade kommit ut från fängelset. "Jag har inte varit ute på tio år", sa han. Saga hävdade att det såg ut som en Tarantino-film. han åkte för övrigt samma buss som mig hem. creepy. Men vad jag älskar att kunna bo så nära stan! Och att bo så nära min busshållplats! Kära lägenhet, vad jag älskar dig. Och jag älskar drinkkvällar! Eller finkkvällar, som det skulle varit. Fika+drink, alltså. Vi delade faktiskt en kaka för saknes skull. Det var ganska lövly. Men vad trött jag är idag, alltså! Jättetrött, och inte heller idag ska jag vara hemma. Bra påsk, detta.

Så vi ska skriva ett riktigt inlägg om gårdagen också. Eller jag. men ändå. Den började traditionsenligt med långfredagsbrunch med familjen, nu även inkluderande mormor och Benjamin. Vi åt alldeles för mycket som vanligt, "satte till oss" (som mormor sa) och livet var brunchigt och bra. och när vi lämnade restaurangen fick vi, som vanligt, den första ledtråden till årets äggjakt! Som vi aldrig blir för stora för, av den enkla anledningen att vi inte gjorde det när vi var små. Så vi (nu jag och syster och Benjamin) började leta. Jakten ledde oss till mejeriet, hem till mig och sen till alla möjliga ställen himma. Som upp på vinden, till sidorna i en bok och ut i boden. Jag blandade ihop barn och dvärjar, som man gör, och allt var påskigt och bra. Vi spelade besservisser (jag kan inte stava det) och vi märkte att allt hände år 2009. For some reason.

 

Efter lite deeptalk och Gilmore Girls med mamma gick vi alla till mormor för sedvanlig laxmiddag. Laxen var stor som vanligt och mormor var märklig. Därav ordet i rubriken, som Benjamin i princip blev besatt av. mest för att det störde mig. Vi tittade på gamla bilder från mammas och Cias ungdom och skrattade jättemycket åt namnet kjell-Ivan. Jag ville ha honom som rappare på en av mina skivor. Jag och Johanna (kusin alltså) pratade om viktiga saker och jag och Benjamin bestämde oss för att bli en alkis-duo när vi båda har failat allt.

 

När jag åkt hem kom Christopher hit och sov. Sov och pratade och var varm och här och inte i en telefon. Sov och lät mig bryta ihop för det behövde jag verkligen. Fanns. Det var fint. Väldigt fint. Och snart ska jag göra annat fint. Det är bra.

(Kryptiskt mush, antar jag...)

 

Det är en märklig tid nu. Det kanske alltid är en märklig tid, men det känns som en extra märklig tid nu. Hela den här våren eller vintern eller vad man ska säga. Så många märkliga impulser. De strömmar igenom mig och lämnar mig rädd och förvirrad. En instinkt att bli mindre. Att det ska finnas mindre av Emma. Att ha självdisciplin nog att sluta bli större, sluta inta något alls. Så blir det inte. Såklart blir det inte så för jag är ju inte så där självdestruktiv som jag tror att jag är.

 

Problemet är väl egentligen att det finns något dekadent med det självdestruktiva. Jag är the weeknd och Kanye West och Maria Mena. Jag är ett vinglas som konstant fylls upp så att det blir lättare att andas. Ibland blir det det. Det skrämmer mig också. Något med giftet skrämmer mig från vettet. Hur mycket jag tänker på det. Hur mycket jag behöver det. Det är inte heller så illa som det ser ut. Det vet jag om. men rädslan är värst. Rädslan och känslan att det inte finns någon att prata med. Att jag någonstans är ensam.

 

Det var länge sen jag grät i en famn sist. Länge sen någon strök mig över håret och stannade tills jag var klar. Av någon anledning tänkte jag att du aldrig skulle göra det. Jag vet inte riktigt varför men jag tänker mig att du skulle bli arg. Det har du inte gjort dig förtjänt av, tror jag, eller så har du det. Fan, jag vet inte. Jag vet bara att det är allt jag vill göra nu. Gråta och bli struken över håret och omhållen och inte vara äcklig. För jag känner mig fan äcklig jämt. Jag har fått för mig att du också tycker att jag är det. Jag vet inte varför, egentligen, för det har du aldrig sagt. men jag får ändå för mig det. Jag får för mig att du ska sucka och säga att nu får det fan vara nog. Är så rädd för att bli tillsagd att skärpa mig för jag kan nog faktiskt inte det just nu. Jag kan bara gråta och dricka vin och ibland le väldigt stort. De dramatiska svängningarna. Vem vet, det kanske bara är pillerjävlarna. Jag kanske borde ta reda på det. Hur det nu skulle gå till. Men att gråta och inte vara ensam var perfekt just då. Att få finnas och vara. Nu måste jag bara fortsätta med det. Fortsätta att inte försvinna. Somehow.

Hej ni!

Jag morgonbloggar! Eller ok det är väl snart inte morgon längre. men skit samma det är morgon för mig ju! (För vissa läsare är det nog natt. Fan vad förvirrande.)

 

Igår började min händelserika påskhelg med att Robert och Annoushka kom hit! Jag bjöd på kyckling och vi pratade om dubbelgångare, varför det är coolt att slå ner folk, överskattade tomater och mycket annat. Jag gestaltade en vi känner med ett dramatiskt ljud som alla höll med om, men som personen aldrig skulle yttra. Jag blev mer och mer brutal mot folk ju längre kvällen gick och ibland mottogs det väl. Som rubriken, då. Jag var lite skeptisk till att ha den, for the record. Men de ville det, så. Vi åt kladdkaka (som jag inte hade bakat OBS) och jag och Annoushka bondade om flickböcker. Typ Kulla-Gulla och katitsi och sånt. Vi tänker starta en flickboksklubb. Det är rimligt, särskilt på distans. Robert fick också joina boksamtalet när vi pratade om fem-böcker (och författarens andra mush-verk), agathon sax och framför allt god natt mr tom som alla verkade ha en stark relation till. Fint, ändå! Länge sen jag tänkte på alla de där böckerna. Sen åkte de hem och jag gjorde inte så mycket mer på kvällen för jag var utmattad av allt hemtentande och middagande. Och nu ska jag snaaaart på påskbrunch wooohoo! Traditioner är bra. hejdå.

Jaha, jaha. Livet fortgår. Följande har hänt:

-Jag har försökt skriva hemtenta. Betoning på försökt.

-Jag har tittat mycket på Felix Recenserar. För mycket.

-Jag har mått väldigt, väldigt dåligt. För det är sånt jag gör.

-Jag har fikat med mamma och redogjort för min resa.

-Jag har varit på kakelvaruhuset och valt badrumsgrejer. De hade också kakor. Kak-el if you know what I meaan.

-Jag har tänkt dumma saker och wasteat mitt liv och varit en hög av slemm helt allmänt. Slemma, ska jag byta namn till. Skit samma. Hejdå.

Haaaaiiii!

Nu är jag hemma från min amaaaazing stockholmsresa! Efter att ha åkt tåg själv en stund och pepplyssnat Maria Mena (inför konserten alltså) träffade jag Tiara. Som jag alltså aldrig har träffat, men som jag känt genom bloggen och facebook i sex år. Så liiite nervös var jag. Men det gick helt perfekt! Vi superklickade från början och spenderade resten av tågresan med att prata om allt möjligt. Hon hade dessutom tagit med sig en massa matsäck (note to self: Umgås med fler mammor, de gör sånt) så det blev extra trevligt.

 

Sen kom vi fram. Tiara hade aldrig varit i Stockholm, så hon var supertaggad på ungefär allt. Intressant nog var dock nästan det första vi såg en man som ropade "Göteborg, Göteborg, Göteborg!" Lite fel stad, kanske? Vi tog oss till vårt första vandrarhem (vi bodde på två av olika anledningar) och sminkade oss. Eller Tiara sminkade sig och sen fick jag mascara och läppstift. Jag vet inte om ni vet det, men när jag väl har smink känner jag mig fan som superwoman. Vi gick ut i stan och letade upp ett ställe att ta en drink på. Det första stället vi hittade visade sig vara jättemysigt. Vi hade konstant tur med mysiga ställen under resan. Där tog vi en drink som bartendern valde åt oss och pratade om namn, identiteter, våra familjer och varför flickvänner är idioter (och det var inte jag som började prata om det). Vi (Tiara) tiggde cigg av några tjejer som visade sig vara jättetrevliga och vi pratade en bra stund. Hon fick dessutom extra ciggaretter av dem, så hon fick en bra bild av Stockholm. Vi drack vin och jag började med min vana att "ta hand om" Tiaras rödvin, för hon är en slow drinker på riktigt. "Det är bara lite i botten", sa hon. Det var typ 1/3 glas. Mitt drickande av det var tydligen extremt underhållande. Under kvällen kom även rubriken till, som hennes sätt att varna mig för trappor. Hon var så duktig på att ledsaga! Hon var aldrig osäker och var extremt intuitiv hela tiden. Just...what.

 

I söndags (som så var lördag för oss) åt vi frukost (ingen matångest för min del! Förstår ni det? Probably not...) och sen chillade vi på rummet ett tag. Det hade inget fönster, btw, men ett fake-fönster som man kunde släcka och tända. Weird shit. Vi såg på serier och tog det lugnt, bara. Men sen gick vi ut i staden igen, och hamnade på...pizza hut. Tiara hade inte ätit det på tio år och var mycket taggad! Där var också mysigt, faktiskt, men servicen var katastrofal. Jag åt en pizza med saker på (och sallad! Wtf?) och sen...stannade vi liksom kvar på pizza hut. Där fanns ju vin, kom vi på! Bra grejer. Och samtal, vilket vi älskade.

 

Efter att ha försökt betala i en halvtimme (seriously! Vi var så nära springnota) gick vi till konserten. Maria Mena. Woooowwww. Jag vet inte vad jag ska säga ens. Top 10 konsertupplevelser, lätt! Så många starka moments. En gitarrversion av habits. Hur de nya låtarna blev bättre live. Att hon började med låten vi kallat "sånguppvärmingen" tidigare. att känna just hold me i varje muskel. Vi hittade en vän och sjöng med för allt vi orkade i bend til I break, growing pains och särskilt all this time. Jag vågade dansa till fuck you. men jag och Tiara är överens om att konsertens höjdpunkt var I Always liked that. Hela publiken var verkligen in the moment och sjöng med och man kunde fan känna krigsandan. Så fucking starkt. Jag kan även notera att jag beställde rödvin för första gången när vi var där. Sjukaste! "What is wrong with you?" var Christophers kommentar efteråt. Svar: I do not know. Men jag älskar dig Maria. Vi pratade en del med vår nya vän och hennes man, och hon var...märklig. Hon hade för vana att ställa samma fråga kanske fem gånger i rad, och när vi skrattade säga "det kan jag väl få fråga?" Ja, första gången. Hon undrade om Tiara hade bra kontakt med sin dotter (som bor hos henne...och som hon uppfostrat...), om jag föddes blind (i olika formuleringar) och om jag "ser allt med den där käppen". Jag och Tiara skrattade väldigt mycket åt de där frågorna sen.

 

Igår sov vi länge och sen stapplade vi ut i Stockholm igen. Vi hamnade på subway och sen åkte vi till slåttet. Med o? I have no idea och orkar inte googla. På vägen dit började vi uttala saker på finlandssvenska, så som "kanslikajen" och "gruvsvägsbacken". Tiara var väl lagom imponerad av byggnaden, men sen gick vi och fikade. På ännu ett mysigt ställe vi bara hittade! "I love this Place", sa vi samtidigt. Där drack vi varm choklad med sugrör och jag åt en chokladboll som på riktigt var täckt av chokladsås. Bästa och kladdigaste idén. När vi var där började vi prata om färger (som i personlighetsfärger) och det...fastnade vi på, kan man säga. Hon förstod precis och utvecklade resonemanget jättemycket. Vi pratade om våra respektive vänners färger och förstod precis hur den andras folk var. Amazing. Vi gick sen på vårt tåg och pratade mer färger, men jag blev också musikal-lexikon åt folket framför. De undrade vad olika musikaler hette och jag ropade det till dem. Det var ganska fint det med. Så nu är jag hemma. Det är tisdag, tydligen, och jag ska börja med min ytterst märkliga hemtenta. Jag känner mig skeptisk as fuck inför det, men nu lämnar jag er efter ett lååångt inlägg. Känns det som, åtminstone.

Så...hej. Det här är världens sämsta människa som bloggar. Not really men ändå. Jag fuckade up omtentan. Det var literally tre människor som skrev den. Det här var alltså ingen svår tenta. Men jag kan tydligen inte klara av någonting whatsoever. Kuuuul liv. Men sen åt jag lunch med mamma, pappa och Cia på Italia. Vi åt pasta och pratade om de bakfulla människorna några hus bort. Pappa analyserade dessutom folks frukostvanor och jag konstaterade att pastan smakade te. Vi gick runt lite och köpte blommor och allt vad det var, och snart ska jag åka. Problemet är bara att min telefon inte kan läsa sms. Det är ett litet problem kan vi ju säga. fucking jävla mögpucke-allt. Men jag får se Maria Mena imorgon. Det måste hjälpa mot detta möget tycker jag. Maria Mena hjälper mot allt.

Fredag, alltså. Det är väl helt ok. Har tentapluggat och kanske grundat för en godkänd tenta. Kanske. Jag har pratat lite med Linus och då sades rubriken, eftersom jag tydligen är 1400-talet. Kul för mig. Den stora katastrofen är för övrigt bara en språkförändring.

 

Sen åkte jag him och åt middag med mina föräldrar. De hjälpte mig med lite pluggande och sen såg vi Molly Moon-filmen. Den var faktiskt riktigt bra och allt som ändrats från boken var rimligt tyckte jag. Nu är jag trött och tenta är förestående. Samt stockholmsresa. mycket som pågår just nu alltså, och kul är det. :)

PS. Jag saknar dig.

Igår var jag himma och pluggade igen. Det gick helt ok trots märkliga inläsare och annat mush. Jag och mamma fikade ute, dessutom, vilket ju faktiskt är ganska spektakulärt. Vååår! Hoppas jag? Jag fick både lunch och middag (rävåsmat+lådmat=<3) och sen repade Jane Bond! Wicky var inte där, vilket resulterade i att jag fick agera keyboard och cigarrlådegitarr med rösten igen. Det finns alltid ett ögonblick i ett röstgitarrsolo där det slutar vara ironiskt och blir helt oironiskt. Jag bara slängde mig in i det. vid ett tillfälle till och med tvåstämmigt med Carin. Som var on fire! Så braaa hon var! Jag älskar att sjunga våra låtar och ropa "den är så braaa!" fast jag skrivit låten själv. Bästa, bästa band. <3 På kvällen pratade jag svenska med Christopher och sen flippade jag ur (vilket inte hade så mycket med det att göra egentligen), som ni såg. Tack Linus för att du läste mina långa rants om alltings jävlighet. <3

 

Idag har mormor varit här och fikat och superstädat. Hon är ambitiös, min mormor. Det går visst i släkten. Bara inte i mig. Jag har pluggat fornsvenska igen (fuck you, kasussystemet) och sen tittat på "felix recenserar" hela kvällen. Han är ganska lövly, märkte jag. Sitter nu här, dricker lite vin och känner att det kanske kanske kommer ordna sig. Kaaaanske. Jag har åtminstone världens vackraste människa i mitt liv. På något oerhört märkligt sätt. Magi pågår. Magi och ganska mycket spöken men magi ändå. Jag älskar dig. Skyll på vinet. Eller skyll på mig. You choose.

Jag går på universums tunnaste is. Smyger fram, skräckslagen. När som helst kan den brytas. När som helst kan jag drunkna. Men just nu går jag. Stapplar fram genom felspråkiga telefonsamtal och krampaktiga omfamningar. Biter ihop om desperationen igen och igen. Börjar tvivla på mitt eget omdöme. I allt. Igen. Förstår inte att jag vågat säga så mycket. Givit mig själv rätt att använda ord jag inte får använda. Men...fan. Jag vet inte vad jag gör. Isen knakar. Jag vill slå sönder den men jag är dålig på öppet vatten. Kanske gå åt ett annat håll. Men jag vill ju inte det. Jag vill ju upp på land, goddammit. Men istället vacklar jag runt här och undrar vad som egentligen är rätt. Vad jag behöver, egentligen. Vad jag är värd, vad allt är värt. Vad som är självrespekt och vad som är bortskämdhet. Vad som är känslor och vad som är drama. Är inte drama också känslor? Är inte alla sprickor i isen lika stora? ...Well. Jag har åtminstone fortfarande skor på mig, där jag går på den tunna isen. Först när jag är barfota kommer det att vara kört på riktigt. Tills dess: ursäkter, tandagnisslan, trygghetslängtan och en så stor mängd förvirring att jag inte hittar ut. Inte ledsenhet. Inte ångest. Mest förvirring och minusgrader. Fuck this, nu ska jag sova i nya lakan. Det behöver jag, säger vi.

Nu tänkte jag berätta om vad som har hänt i mitt liv. I måndags hände jättelite, men dock hade jag ett jättelångt samtal med Christopher. Jag lekte psykolog och hade långa rants om hans känslor och färger och beteenden. Av...någon anledning. Det var fint, hursomhelst.

 

Igår träffade jag Saga. Jag trodde bara hon skulle hjälpa mig inför hemtentan, men hon började direkt stolpa upp mitt liv och allt som måste göras. Fina, fina Saga. Vi redde ut begrepp i språkhistorian och det kändes liiite bättre. När vi inte gjorde det pratade vi om fina hår, att säga "no offense...", vår elevhemstillhörighet i Harry Potter, alla band vi borde starta och allt möjligt annat. Det var en bra eftermiddag och hoppet börjar återvända liiite. På kvällen pratade jag återigen med Christopher och det slutade med att jag gick upp ur sängen igen och följde med honom till max. Man måste ju passa på eftersom han ska åka bort till gitarr-landet i en hel veckaaa. Det gååår inte ju. (Jo det gör det obviously men ja.) Nu ska jag åka till mamma och plugga, för det behöööveeer jag.

Hej ni!

Igår var braaa! Jag åkte ut på landet och åt lunch med Jane Bond hemma hos Carin. Vi fick zucchini i äggstanning, vilket ju låter som något jag inte borde gilla...men det gjorde jag! Exibit a till min rubrik: Äter vegetarisk mat. Snart därefter kom nästa exempel, när de pratade om djur: En intensiv längtan efter en katt. Va? Jag? Jag vet inte hur jag känner inför detta längre...men kanske lite positiv? Under lunchen pratade vi om vår framtid och överttalade Carin att stanna i bandet (woho!), planerade nya gig och pratade om flyglar, barn och allt möjligt annat. Så trevligt! Och jag drack te, så där har vi ju exempel 3...

 

Jag och mamma åkte till skogen och gick en stund. Vi klättrade på plankor och stegar i vanlig ordning och jag pratade om mitt nya projekt och allt möjligt annat. jag pratar mycket i skogen. Och jag älskar den. Så länge man slipper bo i den. Det älskar jag väl lite lagom mycket om vi ska vara helt ärliga. (Sorry euphoria.)

 

Efter en random släng av dåliga känslor åkte jag till Staffanstorp. Fast till fel ställe. Så jag var väldigt lost och Christopher hittade mig inte. Men någon annan stranger gjorde och hon följde mig till rätt ställe. Fantastiska människa! När jag kommit fram åkte vi och handlade. Vi (Christopher) skulle nemligen göra pannkakor! Inse min tur i livet tack. Han köpte ekologiskt mjöl, för att bevisa min nya livsstil. Som han ju förstör i och med sin benägenhet att förminska mina chanser till lesbiskhet. Men mjöl funkar ju också. Han stekte pannkakorna och jag kom fram till att jag är mycket elakare på svenska. Det kan också ha berott på nervositet, men ja. Vi åt och jag försökte äta utan att göra bort mig fullkomligt. Det gick ganska bra? Fast när jag skulle äta den sista sa han "now I'll fold this up properly", så det var tydligen inte helt optimalt ändå. ;) Christopher beskrev sin andra pannkaka som "tysk julchoklad" och den tredje som Västtyskland. När jag undrade hur Västtyskland, och därmed pannkakan, såg ut svarade han "tänk dig en halv clown". Det...gav mig ingen klarhet. Hans pappa, som alltså också såg pannkakan, gav ingen vidare beskrivning och verkade inte helt förstå. Han har en märklig hjärna, den där Christopher. men han gör goda pannkakor (med nutellaaaa), så han är förlåten. Fast nu får jag inte träffa honom på...jättelänge! I can not cope. Literally! Men jag ska ju bli lesbisk, så det kanske ordnar sig? (I'm kidding I'm kidding.)

Igår kom Christopher hit. med mat! Mycket uppskattat for the record. Han började dessutom med att städa mitt kök, för det var tydligen alldeles obeboeligt. (My Words, not his.) Han lagade mat och vi diskuterade filosofi. Jag diskuterade! Utan att behandlas/framstå som en idiot! Wooohooo! Vi drack gott vin och världen var en lugn och avslappnad plats.

 

Vi försökte sova, men det blev inte jättemycket sovande för vi var båda mitt-i-natten-peppade. Vi pratade istället om musikaler, hur man skriver hitlåtar (han hävdar att han kan skriva en på tre timmar), klättring (se: rubriken) och lite allt möjligt. Mest var vi bara nära. Det behövde vi. Verkligen. Han är bäst av alla. Även fast han inte har varit i London (!) och att han inte gillar wicked (!) och andra sorgliga saker som det. Jag ska göra något åt saken. Eller ja. Wicked kan ju bli svårt. Men ändå. Nu ska jag alldeles snart åka iväg på dagens strapatser. Strapatser? Var kommer det ordet ifrån?

idag, kära ni, är en bra dag. Mycket för att jag åkte till Sofia (eller ja...där hon jobbar) och vi började skissa på ett projekt. Jag vill mycket gärna prata om det men det ska jag inte göra, för chansen att det blir av är...ganska liten. Men sååå kul! Vi kom också fram till att vi led av "varannan-timme-syndromet", vilket är extrema humörsvängningar basically, och diskuterade klassisk sång vs annan sång.

 

Sen, efter en del taximush, åkte jag och pappa till Helsingborg! Varför det, kanske ni undrar? För där finns en pommes-restaurang. Där det serveras endast pommes. Och dippsåser! Och milkshakes! Heaven on Earth. När vi kom in fick vi först se hur stora storlekarna var (dessa var för övrigt liten, lagom och stor vilket är hilarious) och sen fick vi ett smakprov-pommes. Sen blev jag i och för sig tilltalad som "hon", och servicen var katastrofal, men alltså sååå gott. Deras vitlökssås var konstfull. Det är mitt bästa ord för att beskriva den. Och de hade hål i bordet för pommesbehållarna. Detta är awesome. Jag vil lstarta en podd om pommes. Det finns tydligen inte i Sverige? Måste göras.

 

Sen åkte vi hem och lyssnade på bilmusik av hög klass. Jag älskar att roadtripa och sjunga så högt jag kan. Speciellt när pappa sjunger en fake-stämma (alltså försöker sjunga rätt). Då är det extra bra. Vi "bolagade" och jag köpte en massa vin, för jag älskar vin om ni mot förmodan hade missat det. Nu väntar jag på att äntligen (ääääntliiiiigeeeen) få träffa Christopher igen. Det var tolv dagar sen sist. What. Är det ens lagligt? Svaret är: Nej!

Rubriken är en låtrad, så ni vet. Det är inte bara ett...random statement. Även om det ser ut så.

 

Idag har mest inget hänt. Känns som om jag halvsov nästan hela dagen. Mådde illa, läste, inte mycket mer. Men sen handlade jag med pappa och det slutade med att jag åt middag med honom och mamma. Vi såg Sveriges mästerkock (mush mush mush! bästa signaturen) och sen åkte jag hem. Väl hemma pratade jag med Christopher om stalkers, hiphip och varför man ska kalla affärer "superstore".

 

I övrigt tänker jag på detta: Förväntningar. Att både det bra och det dåliga man upplevt lär en hur allt ska vara. Att det inte bara är jag som har märkliga förväntningar. Att alla kanske har det. och om jag bara hade kunnat tänka mer hade det kanske bara gått förbi, men det går alltså inte. Så jag tänker på allt gammalt vi har. hur alla har lärt sig fel. Det tycker jag verkligen inte om, så ni vet. Jag tycker inte om att vara fel person på helt rätt plats, och att överanalysera så förbannat hela jävla tiden. Goddamn. Det var allt.

Litegrann åtminstone för igår var en riktigt bra dag! Jag åkte him för jobb/plugg-dag med mamma. Vi började ta tag i min utbildning så jag kan få mina pengar tillbaka wooohooo! Vi hann också med att gå på promenad, baka chokladbollar (och äta dem utan att rulla dem), lyssna på popflickor (<3), göra upp planer om Jane Bond och livet, måla naglar (detta gör jag ca en gång/år) samt såklart en del jobb och plugg. Faktiskt!

 

Vi åkte till malmö för att först gå på aw för musikmänniskor. Vilket blev ganska fail eftersom ingen vi kände var där. Så vi stod och drack läsk och kände oss awkward, tills vi gick vidare. Vi skulle nemligen till öppen scen på rabarber! Där drack vi vin och åt chips och lyssnade på fina sånger, tills jag skulle spela. Jag pianoklinkade (så kul! och så dumt samtidigt!) och sjöng och råkade premiära en albumlåt. Karl och Pamela dök upp under sista låten och jag umgicks med dem medans Bluegrass, dragspelsindiepop och annat fint spelades. Vi åkte hem och jag fick märkliga komplimanger av Pamela, som också spelade en låt förresten. Den hade ett "nice groove", sa jag. Tydligen.

 

Jag kom hem och pratade med Christopher. Vi diskuterade när vi ville skaffa barn (i allmänhet alltså) och tid, men sen började jag prata om huruvida isbitar från havet skulle smaka salt om man åt dem. han började genast googla. Han är bra. Nu är det torsdag och inget särskilt är på gång. Vilket är helt ok.

Idag började med att jag inte klarade språkhistorietentan. Gråt i telefon till mamma. Men vi ska styra upp mitt liv säger hon. Hon är bra. Så jag mådde väldigt dåligt på förmiddagen och kände mig mest som en värdelös blob av mush. (Vilket var en ganska bra beskrivning men ändå.)

 

men sen lunchade jag med mormor. Vi satt bland alla jobbare på viva och åt mat och pratade om hur svårt livet är. Vi gör ofta det och det är mycket trevligt. Hon körde mig sen till Jolanta, där vi oväntat nog pratade en del om manligt vs kvinnligt i relationer. Jag beklagade att jag inte är lesbisk, hon var en miljon steg framför mig i planeringen av min framtid och vi kom fram till att jag ibland faktiskt har en plan. Yay. bara en gång kvar med Jolanta nu vilket är heartbreaking men ganska bra för det är inte hennes typ av terapi jag behöver ändå.

 

Sen kom jag hem och tog det lugnt en stund, vilket dock slutade med att jag blev argare än på väldigt länge. Det slog antagligen gnistor om mig. Men när jag gick ut till bussen, i detta arga tillstånd, hörde jag årets första koltrast. Det måste, måste, måste vara ett tecken på att livet inte bara är hemskt. Jag åkte him för middag med hela familjen. jag blev bjuden på laxpasta, chokladmousse och te, så jag var nöjd. Vi dömde ut melodifestival-låtar (jag har fortfarande inte sett något i år woho) och min syster sa saker som "jag tänkte djupt på Anna Bergendal häromdagen", "ett skånskt ord som ofta flyger ut ur mig..." och annat helt rimligt. Jag pratade om mina skånska ikoner, pappa köpte hoodies på kickstarter och allt var som det skulle. Samt så reseplanerade vi lite så nu vet jag när jag är borta i sommar yaaay. Koll på livet gillar jag. Och nu tänker jag sova och ha en bättre dag imorgon god damn it.

(Förlåt)

 

Vaknar med huvudvärk och vätskebrist. Efter-gråt-känsla fast jag lagt sju timmars sömn mellan mig själv och den ynkliga varelse jag somnade som. Är dessvärre fortfarande ynklig. ynklig men mest rädd. Och det är först nu, när jag vaknar, som jag inser det: Jag har sett den här rädslan förut. Jag har levt med den. inte i mig själv. men i dig.

 

Sanningen är ju att du ville gå. Hela tiden. Du försökte konstant slå dig fri för det vore bäst för oss båda. men du kunde inte. Det var för viktigt och du var inte tillräckligt stark. Det var jag som fick gå till slut. Och då ville du det inte alls...

 

Jag förstår den känslan idag. Den närmast paniska skräcken i att inte kunna röra sig men någonstans förstå att man borde. Och att någon annan kommer att göra det åt en till slut. Det är en fruktansvärd känsla. Min instinkt är att behandla den som du gjorde. Faktiskt. Alla verktyg finns där. Men jag vill inte. Jag vill inte förstöra det här. Kan inte det. Så jag vet inte vad jag ska göra. Jag gör verkligen inte det. Jag är livrädd och behöver någon form av livlina men kan inte klamra mig fast. Får inte klamra mig fast för jag vet hur det blir. Det får inte bli så. Jag får inte upprepa allt jag lärt mig. Jag vet bara inte hur jag annars ska överleva.

 

(Förlåt igen)

Idag blev det ej heller inspelning. Så jag...gjorde inget alls. Jag låg i min säng och vägrade gå upp fram till typ halv två. Vägrade sen göra nytta fram till alltid. Pratade med Linus om olika tankar vi hade och uttalade följande: "Du är för konstig, men det får man vara. Det är inget konstigt med det." Bra tänkt, Emma. Sen pratade jag också med Christopher och han lagade mat i sin sjukdom. Vi ka nkonstatera att inget är sötare än när han säger "potatisgratäng" mitt i en engelsk mening. Vi pratade sen om våra olika jobbiga erfarenheter och han konstaterade att jag "haven't lived a boring Life." Sant I guess. Han var också oerhört elak, vill jag påstå. På ett...icke-svenskt vis, så att säga. Nostalgiskt as fuck. Men ska jag säga något ni förstår? Jag kan säga att jag dricker jätteäcklig cider. men den stod i kylen och samlade damm, så nu dricker jag dem. Linus, tyckte du verkligen om det här äckliga blasket? Undrar på riktigt. Det är åtminstone distraherande blask. OBS skriver som om jag är påverkad är inte det OBS. (Än.) (Just kidding blir ej påverkad av en cider.) (Just det har ej ätit middag. hm.) (Varför skriver jag ej? Va?) Nu är det natt, sa min lampa. Den släcker sig dramatiskt 23:11 varje kväll. Det klickar. Jaha, tänker jag, då är det natt. Det här är ett inlägg med jättemycket substans! Och en rubrik, just det. Den blev sagd av Christopher. I något sammanhang. Förstod inte vad han sa så ofta pga hosta. Fast jag hostar bättre än han. Varför hostar alla så grunt? Det måste knarra, annars är det ingen hosta. Hosttöntar är ni alla! Vill avsluta med att livet är ganska bra, att det är varmt här och att herrejävlar vad kär jag är ändå. God natt!

Agnes: <3

Shass: I egenskap av vän har du såklart rätt att vara stolt! :)

 

Vi fick ställa in after all (stackars <3), och sorglig som jag är fick jag omedelbart panik pga 1) saknad of doom och 2) tid sträcktes ut framför mig och jag hade inget att göra. Så jag ringde mamma och sa "jag vill göra något kul!" så vi åkte ut i skogen. Pappa tvingades också med, för sån är jag tydligen ibland. Jag och mamma gick och sjöng "bitch better have my Money" (pinsamt tyckte mamma), pratade om varför man kan heta sten och stig men inte sko (side note till Linus: Sen pratade vi såklart om smoothies), pratade småländska och klättrade på stenar och trappor och broar. Skog hjääälper mot ångest och jag älskar det. <3

 

Efter skogen och inköp av potatis åkte vi him och bakade Dumle-chokladkakor. Vi lyssnade på trash-popmusik och skrev om Justin Bieber till att handla om det stooora problemet att det skulle bli jättemycket Dumle över. Trauma! Jag åkte hem, läste och försöker nu göra det bästa av kvällen. Äter brända popcorn, dricker äcklig cider, upprätthåller symetrier när andra bryts. Saknar. Upplevde en närmast panikartad saknadvåg innan. Märkligt nog lyckades jag slå sönder den känslan också. Wooohooo! Eller något. Jag är så trött. Jag vet inte varför jag inte sover. För att söndagen ska bli kortare, I guess. Party!

Rubriken beskriver hur hyperaktiv jag varit idag. Varför en hälsningsfras, när man kan ha tre? Just det. Ingen anledning. :) Dessutom sjungs den med en sån glädje i låten. älskar det.

 

Idag hade jag en föreläsning om samtalsanalys. Kul! Tyckte jag. Men njä. Transkription är inte kul. Svagt stigande ton, längd på pauser, klamrar som ska stå under varandra...eh va? Förstår ingenting whatsoever. Men efter detta åkte jag med mina föräldrar på bio. Först åt vi mat himma och mamma chockades över att hon hade hela fyra följare på twitter! Fast två var Sara. Men ändå! Hursomhelst, bio. Vi såg "hail cesar", och det var ju en...märklig film. Sjöjungfrur, komunister, cowboys, regisörer och både dumbledore och voldemort. Annars fanns inget vettigt med filmen enligt mig. Och heeeerreeeguuud vad trött jag är. Vill sova i en miljard år. Hålla kvar vid glädjen och inte oroa mig. Fast jag oroar mig för riktiga saker, men ändå. Nej nu ska jag snart lägga mig och ringa Christopher och tycka synd om honom för han är sjuk. Och säga till honom att bli frisk för imorgon måste vi spela in och det finns inget annat alternativ goddammit. Fast mest syndomtyckning såklart. Det är viktigt med syndomtyckning.

(Skrev detta inatt när jag kände mig stark och modig. Det är jag inte nu, men lovade mig själv att publicera ändå...så.)

 

Det har blivit så mycket viktigare nu. Det var flera år sen, men plötsligt känns det nytt och ömt igen. Det började för lite mindre än ett år sen. Saker började sakta falla på plats. Nya ord började smyga in i min vokabulär. Jag började tänka mer på märkliga saker som att vara lycklig. Och ju lyckligare jag blev, desto mer ville jag prata om det. Snarare…desto mer vågade jag prata om det. Och jag vill våga prata om det. Jag vill kunna och våga och få lov.

 

Jag tror inte att min situation är särskilt vanlig. Inte unik, för det är väl ingen situation egentligen, men långt ifrån vanlig. Jag letar på internet och hittar historier om att bryta upp. Jag hittar inga historier om att bryta upp och sen bli extremt nära vänner igen. Varför? För så ska man inte göra. Det är svårt att tänka så, för vänskapen var väldigt fin…men det är först nu, utan den, som jag kan tänka helt fritt. Sluta dela upp henne i två. För det har jag gjort. Och när man gör det kan, får, man inte anklaga. Men jag vill faktiskt anklaga, om så bara lite. Jag orkar inte försvara och ursäkta längre. Orkar inte.

 

Det borde inte spela roll längre. Men det är nu det spelar roll. Nu jag vill prata om det. Stå i en föreläsningssal och räkna upp exempel efter exempel. Få folk att förstå att allt inte är samma för alla. Det är inte alltid beräknande. Inte bara. Det är instinktivt. Jag vill prata om hur hon lärde mig allt. Hur man pratade, vad man gjorde, vad som var normalt. Det var inte med flit. Det var en instinkt. Det spelar absolut ingen jävla roll för det var inte normalt. All skräck och symbios, allt beroende. Jag vill berätta för åhörarna att det krävs så mycket mindre än man tror för att skada någon allvarligt. Och vet ni vad jag vill göra, när jag pratar om det? Jag vill ge ”det” ett namn. Ett jag råkade nämna i förra inlägget, in passing. Ett namn bestående av två ord. Som jag försöker säga casually i samtal men som alltid får mig att må dåligt.

Psykisk.

Misshandel.

Emotional.

Abuse.

 

Mängden skuld jag känner över att skriva detta: Enorm. För hon blev ju bättre sen. Så, så mycket bättre. Men det jag glömde ta med i beräkningen var detta: Det blev inte jag. Jag blev inte bättre men jag blir bättre nu. Sakta. Det tar tid. Jag var på väg att be om ursäkt för det, men suddade ut det. Det måste få ta tid. Och jag måste få prata om det. Måste våga, kunna, prata om det. Och om det stör någon…då får det väl vara så. För jag kommer att fortsätta prata om det. Watch out. Ni har inte hört mitt album än.

Så mycket jag vill göra just nu. Vill översätta låtar till svenska (Rihanna, Paloma Faith med mera). Skriva den stora romanen om psykisk misshandel och symbios-relationer. Fast också den stora romanen om sexuell rädsla och ångest över allt som inte pratas om. Samt min undergångsbok som jag aldrig överger för det är den bästa idén jag någonsin kommit på. Vill utforma mitt andra album...som jag redan har titel till, fast vi spelar in det första nu. Bra jobbat Emma. Vill inleda samarbeten. Göra covers utav helvete. Utöka konseptet Emma Carolina med scenshow och annat visuellt och läskigt. Spela jättemycket. Ibland kanske själv. Älskar att halvspela piano och testa om låtarna går igenom ändå. Vissa gör faktiskt det. Då måste de ju vara bra, tänker jag. Kanske, kanske, vill lära mig spela på riktigt? Jag ska ju tydligen lära mig att spela gitarr, så. Det kanske jag också vill? Det är ytterst oklart. Vill stå i stormar och låta håret flyga. Gå i skogen oftare. Ta mig själv på allvar. Skola om mig och bli brittisk popflicka för åh så inspirerande de är. Vill bli musikkritiker på youtube och bli internetvän med de söta grabbar som just nu håller på med det (har crushes på samtliga, även de som är jätteunga). Vill vara författare på riktigt och åka på skrivresor a la johanna Lindbäck och lisa Bjärbo. Kyssa min favorit tills det gör ont och berätta för honom om och om igen hur orimligt tacksam jag är. Och inte på det deppiga sättet. Jag är tacksam för att hur än allt blir så är det jävligt bra att få vara med någon som tar mig på allvar så att jag kan göra det själv. Livet, alltså. Wow.

Hej ni!

Ursäkta bloggtorkan you guys. Jag ska omedelbart skärpa mig! Sånt här gör jag ju bara på udda år, och det är det ju inte nu.

 

Igår var en lååång dag. Det kan vara för att den pågick i nitton timmar, men ändå. Jag började med att plugga och sånt trams, och sen var jag i skolan. Olyckligt nog valde jag att delta i föreläsningen. Jag argumenterade om retorik och sen höll jag en lång rant om en analys som ingen höll med om. Sen sa jag rubriken. Alla be like: Ookay.

 

Efter att ha ätit jättemycket mat åkte jag till Sofia och vi lektionade. Vi skrev vidare på peptalk-låten och diskuterade eventuella samarbeten och varför jag förtjänar kramar varje dag. Efter detta repade jag med Jane Bond, eller snarare bara mamma och Karin. Där skrev vi en ny låt! En blues om väder, skrev vi. Mamma hade tydligen skrivit texten i juni och hittade den nu. Så vi provade och det blev riktigt bra och roligt!

 

På kvällen fick jag en massa deppiga tankar och bestämde mig för att skriva. Så jag skrev jättemycket och jättelänge. Målet var att skriva ner allt som hände, men det lyckades jag nog inte med. När jag slutat skriva (för stunden åtminstone) ringde Linus och jag pratade ut om en massa jobbiga saker samt höll föreläsning om hur mycket "mjäk" folk fick ha. Emmas mjäkk-skola, kallade han det. Men folk är ju för mjäkiga! Orkar inte ens med dem.

 

Idag har inte mycket hänt. Har ätit pannkaksfrukost (kan man inte steka får man köpa färdiga och mikra, pannkaksfrukostar är ju faktiskt en mänsklig rättighet) och läst, basically. Ska nog slå på stort och tina en fiskgratäng snart. Living the Life osv. Men jag är glaaad idag! Jätteglad, faktiskt. Varför är högst oklart. Men det gör inget för alltså den här helgen kommer att bli så bra! Den skulle bara våga annat.