hopelosthead

jag hade sett fram emot den här dagen hur stört länge som helst och fastän solen skiner och allt är fint så vill jag bara hem. lunchkonserten gick bra och vi satt i solen och pratade efteråt. hata att prata lite för högt och bara vara så rädd att allt ska gå åt helvete och såfort tatiana öppnar munnen vill jag hem. inte såfort hon är jobbig utan såfort hon öppnar munnen. det är egentligen sammassak. och nu tror jag att de skulle äta sallad och jag tänkte följa med som sällskap bara men jag tror alla kommer gå ändå och jag orkar inte mer! fast det gör jag ju. men inte just nu. jag vill inte kvällskonsert när jag mår såhär dåligt. vill inte. men vill. förstår ni? nej eller jo jag vet ju inte. men här vill jag inte vara. snälla säg att det går fort bara med det här. men jag vill inte det. då måste jag träffa henne igen. det är helt seriöst så jag sitter och tänker. jag vill bara skrika tills alla fattar att varenda skoldag blir till ångest när hon kommer och det är inte hennes fel men ibland blir det inte bra så fucking lev med det. ändå kan jag inte det. nu vill jag skriva på min fula bok men jag kommer ingenstans. godnatt!