hopelosthead

saker är röriga. tror jag. har inte ens koll på om saker är normala ller konstiga. det är en konstig känsla, eller så är det ingen känsla alls. det ändras från minut till minut, och ändå upplever jag inga känslokast direkt. jag förstår ingenting. allt är som det brukar vara, typ, du är som du brukade och det är ju tyvärr jag också. jag tycker inte om mig själv när jag är med dig, och därför tycker jag ibland inte ens om dig. Och så undrar folk hur jag känner och ja jag önskar att jag visste. man vet inte vad man känner förrän efteråt. varför ska man då känna alls egentligen? what´s the deal med det? Någon måste förklara vad jag känner typ nu, tack. jag tror att jag känner som jag brukar, men man ska aldrig tro att man känner något för då känner man det inte har jag lärt mig. men the fuck gör ma nom man inte vet någonting alls?

 

hursomhelst...helt okay dag idag. fick höra av min religionslärare att jag var sjukt djup och hade ett bra tänk. vet inte om det var en sån "omg hon kan tänka fast hon inte seeer" eller genuint gillande, alltid svårt att se skillnad. men jag hoppas på det sista och tänker ta det som det, goddammit! annars har jag haft en lång och konstigt lagd lunch med trevligt folk, gjort bort mig inför min samhällslärare, börjat med engelska c (usch) och umgåtts lite här hemma. åkte också hem med en tant som trodde att det fortfarande finns blindskolor. det är faktiskt väldigt många som fortfarande tror det, såhär 30 (?) år efter att sveriges enda blindskola in the history of ever ladees ner. alla tror att östervång (heter den så? haha jag är så upplyst) är en blind- och inte dövskola. fint att folk är så informerade här i stan jao. men okay, nog bitchat från mig idag yay!