hopelosthead

vissa saker är fina på ett bloggvänligt sätt. man kan skriva spaltmeter om allt som har hänt och alla konstiga situationer man hamnat i. personer kan också vara väldigt bloggvänliga; samtal med dessa ger alltid något att nämna i bloggen. andra kan man sitta och prata med i flera timmar och inte ha ett ord att skriva om.

 

vissa saker ger alltså intryck på helt andra sätt; på ett djupare plan, om man så vill. de är mer abstrakta, men finns alltid i en. den här veckan har varit en av den senare typen. jag har inte själv insett hur bra den har varit, just eftersom jag inte har haft något att säga om den. Men idag när vi sa hejdå blev jag, okaraktäristiskt nog, riktigt rörd och sentimental. jag är inte alls den som blir så. så jag har väl lärt mig att uppskatta detta, antar jag. och det är ju konstigt, för jag hade ju en flickvän i kategori 2 (mestadels, nothing is ever set in stone). Skulle vilja ge fler exempel, men vill inte peka ut folk.

 

in other news så gick föreställningen bra tror jag! Vi hade jätteroligt iallafall och defying gravity satt som fan! det är det viktigaste för mig, way viktigare än mitt eget solo som jag ärligt talat inte tyckte var så roligt. men att gå in med molly och varje gång viska "awesometastic" till varandra var alltid lite fint. men ja, det har varit en fin vecka och dag. har fått en massa kramar och fast vi knappt känner varandra har vi redan en massa internskämt. jag känner extrema mängder kärlek till dessa random strangers!:D sen vill jag också passa på att tacka alla som på ett eller annat sätt har gjort mig glad idag; både de som kom och alla som inte kunde (extremt många o.o) men ändå var där och stöttade på era sätt!