Sa inte hejdå
Sa inte hejdå
Vissa ögonblick fastnar. De kan vara hur små som helst, men något i dem är unikt och stannar hos en för alltid. Ett av mina är en vardagsmorgon. Jag kanske var sex eller sju. Jag vaknade av ljudet när ytterdörren stängdes. Mamma hade gått till jobbet. Det var alldeles för tidigt för mig att vara vaken. Ändå kastade jag mig ur sängen. Jag sprang ut i hallen, slog på dörren och skrek så högt jag kunde. Pappa vaknade och undrade vad som hände.
”Hon sa inte hejdå.”
Jag hör bildörren stängas. Så definitivt. Ingen eftertanke eller tvekan. Jag vet inte vad jag hade väntat mig. Absolut inte mer än den långa kramen och löftena om att vi säkert ses. Ändå minns jag känslan precis när jag hör honom köra iväg. Samma panik växer i mig nu, fjorton år senare. Jag vill springa efter bilen och skrika så högt jag kan. Bli ett barn och be honom att komma tillbaka. Han måste komma tillbaka. Hjulen försvinner bort. Snart hörs de inte längre. Jag försöker intala mig att han ska vända, höra skriken jag inte får skrika längre, fast jag vet att det är lönlöst. Han kommer inte tillbaka. Jag biter ihop. Gråter inte. Mitt tåg går om tjugo minuter. Jag kommer inte tillbaka.
Jag sa inte hejdå. Inte på riktigt. Jag kunde inte.
