hopelosthead

Igår slutade inte efter bloggandet (jag tror jag bloggade ganska tidigt så det vore ju konstigt men ändå), för plockahontas kom hit. Han hade med sig chips och cola (jamen det här med att socker är närmaste vägen till min uppskattning är ju allmänt känd nowadays) och framför allt hade han ju med sig sig själv, so I win at Life. Han kom plötsligt på att han skulle lämna in jobb-mush, vilket resulterade i att jag fick halvsova och lyssna på klassisk musik som han behövde till sitt jobbande. Det var en fin upplevelse, tycker jag, för sånt gör jag ju inte annars om man säger. Vi pratade om olika saker (jag hade gärna sagt vad men jag har ingen aaaning) och allt var väldigt...avslappnat, är ordet jag vill använda, men det låter töntigt i mitt huvud. Tanken var att han skulle sova här, vilket han också gjorde, men jag hade inte varnat honom för byggarbetandet som började runt 07:00. Han behövde tydligen mer än fyra timmars sömn (varför man nu skulle behöva det vet inte jag), så han åkte hem och sov någon extra timme. Byggarbetare, alltså, ni har så många dåliga egenskaper. Tur att ni gör något vettigt åtminstone.

 

När vi väl hade sovit klart på varsitt håll kom han tillbaka, för vi skulle åka till Växjö och hämta skivor. Har jag ens nämnt att alla medlemmar i mitt band liksom har ett eget band och har gjort en ep? För så är det! Den skulle vi alltså hämta. Under vår långa resa fram och tillbaka hann vi lyssna på skivan många många gånger (den är braaa obviously), skapa märkliga historier om kakor och vin, byta språk kanske en miljon gånger (han hotade med att prata svenska om jag fortsatte hålla handen i ögat...och det funkade), analysera hur man bäst spelar in skivor egentligen och ha väldigt trevligt över lag. När vi kommit hit igen satt vi i bilen utanför mig (konstigt formulerat) och hade ett väldigt viktigt samtal. Han lät mig inte komma undan med att inte berätta vad som var fel, så jag var helt enkelt tvungen att ta reda på vad som var fel. Och när vi väl kommit fram till det lät han mig inte göra mig själv illa (psykiskt alltså) och det kan ju vara något av det finaste en människa kan göra ändå. Det är alltid läskigt när någon påpekar hur ofta jag faktiskt gör det. Jag märker ju inte det själv. tur att jag har så många bra människor i mitt liv som kan märka åt mig. Men alltså ja, nu är jag fullkomligt utmattad. God natt alla mina favoriter.