hopelosthead

(Något jag kom på runt 03:00 inatt och nu försökte återskapa.)

Den första platsen är ett mycket litet rum. Jag omges av kala väggar. Rummet krymper hela tiden och jag kastar mig förtvivlat mot väggarna, för att hitta en utgång. Jag vet att den finns där. Om jag hittar utgången kommer hela världen att lysas upp. Det vet jag, men jag hittar den inte. Väggarna lutar sig in och jag famlar i blindo. Det finns ingen väg ut.

På den andra platsen är det kallt. Här finns inga väggar att luta sig emot. Jag sträcker ut handen i det kalla, fast jag vet att ingen kommer att ta den. Den här platsen är hårda röster, bortvända gestalter, plötsliga ljud och en motbjudande längtan efter värme. Händer som alltid, alltid sträcks ut.

Den tredje platsen är den där du sover intill mig. Där du vaknar av minsta rörelse och undrar om jag är okej. Där jag egentligen hade kunnat berätta att jag inte är det. Du hade hållit om mig då och sagt åt mig att inte låta rädslan vinna. Jag säger ingenting, låter dig sova. Den tredje platsen är svårast att vara på. Den tredje platsen glittrar.