hopelosthead

Livet, alltså. Vad fint och glittrigt och spektakulärt det är. Och igår spelade jag på en öppen scen i malmö. Jag spelade tre helt ospelade låtar! Eller ok, en av dem hade jag spelat en gång med Sofia. Men ändå. Det var märkligt att spela själv igen, men folk tyckte om vad jag gjorde. Dock följdes giget direkt av trauma, då huvudakten för kvällen var att sjunga "fula" folksånger. Jag vet inte hur bra ni känner mig...men jag tror att många av er kan tänka er. Jag önskar att jag skämtade när jag säger att jag mådde dåligt av det där.

 

Men lyckligtvis kom Plockahontas hit och gjorde allt bättre. Det blev en väldigt fin kväll och natt. Några highlights var när jag sjöng hela "the quiz" och han svarade på alla frågorna, "she's a...show drinker", olika personlighetspendlanden och framför allt väldigt mycket trygghet och fantastiskhet. Som sagt: Livet, you guys.

 

Vad som väl inte var lika fantastiskt var att vakna klockan 07.00 efter en extremt orolig sömn. Men jag blev körd till skolan (=fler minuter av sömn och också =mitt sätt att säga att han var kvar...fast jag skulle gå upp så tidigt...) och världen var väldigt fin och morgonig. I skolan gruppade vi om satsdelar. Min favoritgrej från detta var:

"Hästen i stallet bredvid. Låter som en bok av Katarina Maseti. Grabbperioden var slut, så då blev det hästar."

Tack, Rasmus. Det var något annat roligt, men jag minns inte vad det var. Det viktigaste i skolan var annars att jag fick en macka av Saga, och det lovade jag att blogga om för jag älskade den. Jag behövde äta och sova, så jag fick åtminstone äta.

 

Det sista jag gjorde innan det blev nu var att prata med Linus. Vi hann behandla olika flickor, kylskåp och rullatorer, vilka kroppsdelar som borde dras mot asfalt och...en massa annat. Alltså hej jag vill sova. Det ska jag inte göra. Hejdå ni.