hopelosthead

(Ögonblicksbilder som inte representerar någon helheltskänsla. Därav rubriken I guess.)

 

Jag står med spända axlar. Försöker göra mig själv så liten som möjligt. bastrumman ekar i den tomma magen. Varje människa jag ser är ett hot, en närvaro. Jag minns hur rädd jag brukade vara. Hur jag höll andan under dagens första timme. Väntade. Det var länge sen.

 

Toner letar sig in i mig. De flesta missar, men vissa slår ner murarna. River. Jag minns hur många känslor jag kunde gå igenom på en dag. Samtliga i många varv. Det var inga stora utspel. Det mest klimaktiska brukar sällan lämna mitt huvud.

 

Varje hand som rör mig i trängseln får mig att rygga undan. Spänna mig mer. Jag minns hur trött jag brukade vara. Jag kom hem och kunde knappt röra mig. Det var så mycket fokus på ingenting. Gamla känslor.

 

en vaggvisa sköljer över mig. parralellstämmor och fioler stryker mig över håret. Ibland vill jag bara att du ska komma hem. Det är inte särskilt rimligt, för jag är inte hem, men jag är inte särskilt rimlig. Jag kanske mest ska sova.