hopelosthead

När jag var yngre sa folk ofta att jag var stark. Eller kanske inte ofta som så, men jag minns att det blev sagt. Jag tyckte att det var konstigt, minns jag, för jag hade inte tänkt på det. "Du är så stark, Emma. När grät du senast? Jag menar, över något någon sa?" Och svaret blev "aldrig, typ?" Folk sa aldrig elaka saker. Det var väl mer så att de inte sa någonting alls...

 

Men saken är den att jag inte är stark alls. Jag är den svagaste personen jag känner. Jag är rädd för att somna. nästan ännu räddare för att vakna. Rädd för livet. Rädd för att vara ensam med mina känslor. vill panik-ringa varje natt och varje morgon. Det gör jag inte. Jag vet att jag inte är stark för då skulle jag skärpa mig. Jag kan tydligen det? Eftersom folk säger det till mig kan jag visst det. För det är inget fel på mig. Det är mitt fel. mitt fel att jag inte klarar av den enklaste skoluppgift. Mitt fel att jag inte vågar leva. Mitt fel att jag inte är glad och tar hand om mig själv. Och så kommer den där sista tanken. Den jag inte får tänka. It's my fault that you don't love me. It's. My. Fault. Jag gör inte vad jag borde. Är inte glad och bra och driven och allt jag borde vara. Är de fakto allt annat än stark.

 

Ibland går jag in i en fantasivärld innan jag somnar. Den handlar inte om mig, utan jag använder mig av gamla karaktärer från mina fanfictions från stenåldern. I en av mina favoritfantasier knackar den ena karaktären på den andras dörr och ber att få sova där. Karaktärerna är inte tillsammans at that Point, och det blir de egentligen aldrig i mitt huvud (även om de blev det när jag skrev). Varför berättar jag detta? För allt jag vill är att knacka på en dörr, viska "får jag sova hos dig?" och bli välkomnad. Och det är en så jävla otacksam önskan för det är ju typ det jag får. För första gången på år. men jag behöver det alltid. Jag vill aldrig sova ensam igen. Och samtidigt är jag rädd för att inte sova ensam. Är så pass rädd för distans att sömnen i sig blir ett hot. (I didn't want to say that. I'm don't...mean anything by it.) Jag vågar knappt vakna heller. När jag vaknar är allt på riktigt och jag kan känna min värdelöshet i varje äcklig muskel. Att inte vakna ensam är inte läskigt som så. Bara skuldbelagt av helt andra anledningar som jag inte vill gå in på. För de tmåste ju vara nåt, right? Glädje, nej vet du vad, då får du vänta tills klockan är minst tolv.

 

Fuck it. Nu ska jag gå och lägga mig. Tänka på musik och din hand i mitt hår. Låtsas att jag är stark. jag är så, så jävla långt ifrån stark.