hopelosthead

Ligger tom och sömnlös i min egen säng. En sån natt. Inte så att jag försökt sova, snarare att jag inte vill prova riktigt än. Axlarna är stela. Det sticker i själen. Inte ångest som så, snarare sorg. Fyller kroppen med vaya con dios. Gitarr, trumpet och Dani Clein som gör allt vemodigt och starkt. Lägger handen på Josefs kattungekropp bredvid mig i sängen och känner honom andas. Trygghet. Den enda jag har, känns det som. Den här sommaren är märklig. Om det ens är en sommar. Jag är med folk hela tiden och samtidigt aldrig. Ändå känns det som om jag inte når in till någonting riktigt. Som om alla bara flyter runt. Jag pratar om saker som gör ont men de hörs liksom inte. Jag gör fel hela tiden och snubblar över orden. Antingen är jag kall och avvisande eller alldeles för kärleksfull. Vill somna i famn men det är ju inget nytt. Det blir aldrig villkorslöst ändå. Det finns taggiga villkor överallt och de river. Självföraktet har slagit till nästan varje kväll under resan. tuggat på mig. så jag faller tillbaka på precis alla tryggheter jag haft. hur långt bak i tiden spelar ingen roll. Vill att någon ska höra mig på riktigt och inte se vad fan jag håller på med hela tiden. Borde nog mest sova. För alltid eller bara någon timme. Det gör väl detsamma antar jag.