hopelosthead

Rubriklåt: Falling med the civil wars

(oldschool kryptiskt mush, med betoning på kryptiskt. don't worry ok)

 

Man tror att man är en bra person. Man har stark moral och är varm och pålitlig, tror man. Man sätter sig bekvämt på sin höga häst, sätter fötterna i stigbyglarna och galopperar iväg för att dömma alla andra. Alla. andra. Man låter håret flyga och matar den höga hästen med äpplen och mår som en prins.

 

Sen ramlar man av den där hästen. Ben knäcks och blodet flödar. Och man är inte en så särskilt bra person alls längre. Andra galopperar förbi, på sina höga hästar, och de dömer en. Man kanske får hjälp, bärs till sjukhuset på en bår, men man förtjänar inte det. Och sen måste man leva med vad man har varit och vad man är. För man kan inte spola tillbaka tiden. Man kan inte göra saker ogjorda. Man kan hoppas på förlåtelse men inget annat. man kan aldrig helt gå vidare. Och ens häst är redo för en ny smug liten jävel att kliva upp och berätta för alla hur bra hen är och att hen aldrig skulle göra så hemska saker, huuur kan man ens, inte vi inte! Och man kan inte säga att du vet 0 om vad du är kapabel till, din jävla bitch, för man vill inte säga någonting alls. Man blir tyst. Man ligger kvar.