hopelosthead

Rubriklåt: Ingenting med kent

 

Det var det här med lögner alltså. Jag har, åtminstone i teorin, förstått att jag ser annorlunda på sånt än många andra. jag skrev om det för några år sen, men nu är det dags igen: Varje lögn jag får reda på är ett svek. Och varje undanhållen sanning. Och jag sparar den informationen och tar den i beaktning för om jag kan lita på någon eller inte. Det märks oftast inte men om du ljuger för mig kommer jag sannolikt inte lita på dig lika mycket. Och om du ljuger för min vän ska du fan dö. Jag kommer fucking hata dig.

 

Jag försöker verkligen förstå varför jag ser världen såhär. Varför det skaver och skriker när jag tänker på att jag inte vet exakt allt om alla mina viktigaste. Det är som om jag liksom tar in mina vänner i mig, som om de är en del av mig. Om mina vänner ljuger för andra sticker det också i huden, för då kan de göra det. "Jag ville inte gå dit så jag sa att jag inte kunde" aj! "Jag fejkar ofta orgasmer" aj aj aj! "Men jag ljuger ju inte för dig?" yes but you could. Och det går inte! Och om ni håller hemligheter...liksom jag förstår att ni vill göra det, det ska ni få, jag är inte entitled till information. Men ni är ju en del av mig! Och det har ni ju inte bett om att vara, men nu är ni bara det. För jag älskar er och om ni ljuger måste jag liksom förstå att jag inte kan lita på någon. Det gör så jävla ont. Men hur känner inte alla så? Vad är det för jävla diagnos att legit inte förstå konseptet lögner, ens vita? "Är du emot vita lögner också?" eh ja, hur är inte du det?

 

Så. Sluta ljug. Ljug aldrig för någon. Skärpning.