hopelosthead

Rubriklåt: Får jag med säkert!

 

En väldigt rolig sak är att jag, under nästan hela mitt liv, trodde att jag var introvert. Introvert! Jag! Jag tror att jag trodde att man bara var extrovert om man var typ som min gymnasiekompis som kände exakt alla och babblade med vem som helst...men så är det ju inte. Jag har fattat detta innan, men att ha en introvert flickvän har verkligen driven it home. Hon liksom...gör inte saker. Hon gillar att göra saker, men det är också chill att bara vara hemma själv. Och det kan jag också göra, i...en dag. Annars blir jag verkligen gaaalen. Jag suger verkligen i mig energi från mina vänner.

 

Så...då kan man ju undra...varför har inte jag ett jobb? Gå ut, träffa folk, gör saker. Det låter ju perfekt! Och jag kan inte få ihop det där. Jag beter mig som en introvert, för jag måste sova tolv timmar per dygn, särskilt när jag har umgåtts med folk. Jag måste umgås på exakt mina villkor, annars orkar jag inte. Men ändå är jag den som skriver till alla mina vänner att vi måste ses nuuu och de ba eh nej vi har skola och jobb och inte tid med dig. Så jag beter mig som ungen som måste stanna hemma från skolan fast förkylningen typ är slut, you know? När jag har sovit mina tolv timmar, that is. Och det jag inte helt förstår är hur jag ska leva med mig själv. Om jag orkar träffa mina vänner så här mycket, borde jag inte lägga den energin på att jobba istället? Jag borde det va? Men då får jag ju ingen energi tillbaka! Right? Fan, det hänger bara inte ihop och det är så stressande att alla andra har liv och jobb så jag är fast i min lägenhet. Jag borde fan ha en roommate. Om jag hade en tvåa hade jag nog skaffat en, tror jag. Det hade jag verkligen behövt.