hopelosthead

Rubriklåt: Post blue med Placebo

 

Jag har tänkt på det här med psykisk ohälsa. Inte min egen, mest, utan allas. Den där epidemin folk pratar om. Hur internet har påverkat oss och allt sånt där. Jag tänker på hur många regler det finns för att må dåligt. Det finns ett schema, en struktur att följa. Vi ska:

-Självskada, helst skära. Vi får lära oss hur man ska skära och att man kan skära på benen så syns det inte.

-Ha ätstörningar, om vi är tjejer (och det är vi ju oftast, i alla fall ska vi tro det). Vi ska helst inte äta, andra ätstörningar är larviga.

-Ha självmordstankar. massor!

-Helst missbruka. Alkohol är bra. Cigg också, och så piller. av alla slag

Det finns fler, men de är viktiga. Och om vi inte gör det, om vi har omärkta armar och äter, då mår vi ju inte ens lite dåligt eller hur. De säger att vi "gör det för uppmärksamhet", och det är sant. Det gör vi, för det är vad som förväntas av oss. Vi ska göra det, annars får vi inte hjälp. Vi måste visa upp våra skärsår.

 

Och grejen är att vi är inte dumma. Vi lär oss precis vad vi ska göra. Vi pluggar och lär oss lura systemet. För om vi inte gör det, vad är vi då? Vi är sönder, alla på våra egna vis, men det får vi inte berätta. Det ska följa reglerna. So we do. Och jag önskar att vi som inte vill skära oss, för hallå det gör ont, slapp ha ångest över att vi inte gör det. Jag önskar att min reaktion på att någon självskadar inte är "eh ja, det är klart hen gör, hen mår ju skit? Vad fan trodde ni?" det blir så jävla mörkt och man känner så lite till slut. Det här är väl inga stora tankar va, men när har jag någonsin stora tankar? Jag bara tycker det är så sorgligt att hela samhället har ett manus för att vara psykiskt sjuk. Fy fan. Det var det, nu ska jag med bussen. bra skrivet Emma.