Jag är en av alla dom som skriver låtar, läser dikter, sjunger sånger
Det var väldigt länge sen jag skrev nåt av värde. Det har jag sagt innan, så det vet ni. Hela 2019 har basically varit skrivkrampens år delux. Jag är helt förvirrad över hur man skriver utan handledning och en klass att våndas med. Blogg är typ det enda jag skriver. Så jag tänker att jag inte kan, att allt skriv bara är en lång uppförsbacke av skit.
Men så är det inte. Det finns en annan grej jag kan. Musik. Och det är inte bara att jag har skrivit två låtar på 24 timmar (eller ja en och en halv kanske man ska säga), fast det var en sjuhelvetes kick, utan jag kan musik. Jag förstår hur musik är uppbygt. Jag har pluggat popmusik aktivt i sex år och jag har inte ens märkt det. ”jag gillar popmusik”, kanske jag har sagt, men jag har liksom inte riktigt fattat hur mycket jag kan det. Jag vet vilka som skriver vad, vilka som sjunger hur, var de kommer ifrån och vad de gör. Jag kan hantverket. Jag har liksom hamnat i bråk om Taylor Swift, vem kan säga det ens? (många, men det är mer om drama. Ni fattar nog.) Jag har liksom tänkt att det är allmänbildning, när jag i själva verket skulle kunna undervisa om det svenska och amerikanska poplandskapet och hur man lyckas i det. Och det finns det ju folk som gör, kom jag på. Jag kan något som faktiskt är…användbart? Jag skulle kunna skriva musik och jag skulle kunna skriva texter om musik och jag kan hur det hänger ihop. Inte så konstigt då att det enda som verkligen inspirerar mig just nu är att göra spellistor. Det är kanske här nyckeln är, hörni. Det kanske är via musiken jag ska hitta tillbaka till skrivandet, till att vara Emma igen. Det kanske faktiskt går.
