maybe it means nothing, but I'm afraid to move
Tänk att det hände. Det där jag inte trodde skulle hända. Tänk att hon hände. Att jag ligger i hennes säng, i en förort jag inte varit i tidigare, med en av hennes katter på bröstet och den andra sovande vid benen. Att hon kan komma hem med take away och titta på så mycket bättre för min skull. Att jag vaknar bredvid mig, somnar bredvid mig, säger att hon älskar mig. Jag blir på riktigt yr när jag tänker på det.
”När vi bor tillsammans måste vi köpa en större tekanna”, sa hon häromdagen. Vi gör så hela tiden. Pratar om framtiden, den som ska vara vår. Vi pratar om att sätta upp mina tavlor på väggarna, hur jossan kommer trivas, hur jag ska hitta till tunnelbanan (det vete fan verkligen), hur allt ska gå till. Vi har knappt varit ihop i ett halvår och ändå pratar vi såhär. Som att nu jävlar händer det.
Tänk om det gör det? Tänk om jag flytter till husby? Tänk om jag får ha den här galna katten i mitt fejs dagarna i ända? (seriöst hon ligger på mitt ansikte det är inte bekvämt) Men det är så jävla batshit, liksom att hon vill vara med mig och jag med henne och att det hände. Att det händer i presens. Jag kan inte sluta tänka på det. Tänk om Lee och Luna kunde komma hit nån gång och sova över hos sina tanter. Tänk om jag lär mig gå in på ica och de känner igen mig där. Vardagliga saker bara, Det kan gå. Och om det inte går? Om hon tröttnar på mig? Då kanske det inte går helt enkelt. Vi kommer klara det också. Det är fan det sjukaste.
Jag älskar henne. Hon älskar mig. Har ni hört nåt så sjukt i hela era lives?
