So I walk into the club like everybody hates me
Nu kommer jag säga en absurd grej. Så här: Jag kommer aldrig vänja mig vid att jag har dåliga sidor. Alla har dåliga sidor, det ska man ha, men…vad är då poängen? Om jag konstant är inkomplett, vad ska jag göra? Folk kommer störa sig på mig, bli irriterade på mig, tycka att jag gör och är fel. Hur hanterar man den tanken? Och det är inte bara så att jag har dåliga sidor som jag måste jobba på, för alla tycker olika om det! Alla tycker olika saker och det finns inget facit. Kära värld, kan det inte bara finnas en sanning som är sann? Måste jag förhålla mig till exakt alla andra exakt hela tiden? Så fort någon säger att något hos mig är dåligt, en egenskap eller åsikt, vill jag slita ut mina inälvor. För vem fan är jag om jag inte är rätt? Då är jag fel! Så är det inte på riktigt, för det finns nyanser, men jag orkar inte nyanser! Jag orkar inte att känna mig som ett stort jävla fuckup för att jag inte kan allt! Det blir ju liksom en del av min självbild oavsett vad. Om nån är sur på mig betyder det att hen hatar mig, om nån tycker nåt annat än jag betyder det att jag har fel, om jag gör något som stör någon måste jag skärpa mig för annars är jag ful och fel och äcklig. Men så är det ju inte! Tydligen är det så här, att jag kan göra någon sur eller arg och sen kan hen tycka om mig ändå. Vi kan tycka olika om saker och ingen har rätt. Så är det, säger de, men det gör ont i huden att tänka på det! Aaaaiiiii! Så låter det, typ. Är det bara jag? Det är det va?
