And I'm faded away, you know I used to be on fire
Jag saknar Emma 14 år. Eller inte bara 14. 12, 13, 14, 15, 16. De där åren man inte orkar tänka på särskilt ofta. Man vill ju inte det eller hur? Man stänger av dem, tänker att livet börjar långt senare. Men då var jag som mest. Jag skrev nästan jämt. Det var verkligen så. Jag strömmade in till skrivargruppen, skrev fem dikter på en lektion, var intensiv. Kom på nya idéer hela tiden. Alltså jag skrev en trilogi med fanfictions bara för att jag behövde göra det! Jag hade målet 2008 att skriva 365 dikter. På ett år. Allt blev inte bra, det mesta blev skit, men ibland blev det bra. I learned the craft. Jag jobbade och kämpade. Men det kändes inte som att kämpa. Det kändes som vatten som rann ut. Jag kunde inte sluta ens om jag ville. Skrev en dålig bok, men blev klar, var stolt fast jag visste att det var skit. Började på en ny. Sprang liksom jämt, you know?
Jag tror inte att jag hade fattat att jag kunde sluta. Att det gick att pausa. Sen kom jag på det. Tyvärr. Jag hade ett magiskt musikår 2015, med 20 låtar skrivna, och sen? Sen tog jag slut. Och det är ju inte sant, för jag har skrivit en bra bok sen dess. Men det är inte alls samma sak. Jag skriver inte för att jag måste, jag skriver…för att jag måste. Alltså, förstår ni vad jag menar? Det är inte ett tvång i mig, det är ett tvång utifrån. Jag måste skriva för jag kan inget annat. Jag har inte ork till något annat men jag har ju inte ork att skriva heller. Jag har ingenting att skriva. Jag kan om jag provar, I did learn the craft, men jag…vill inte. Jag vill vilja men jag vill inte. Så jag drömmer om att skriva på nätterna. Drömmer böcker och sånger. Det är så jävla mörkt you know? För jag älskar ord. Jag älskar att skriva. Men hur börjar man skriva igen när pausen har varit så jävla jävla lång? Jag har glömt hur man skriver bara för kul, bara för att jag kanske dör annars. Så jag skriver blogg. Det har jag inte pausat ifrån och det är därför jag kan. Jag måste bara komma ihåg allt det där andra.
