hopelosthead

Rubriklåt: Andra elefanter med Marit Bergman

 

Jag tänker på detta intressanta koncept: Vänner. Spännande va, nä inte särskilt. Men jag hade väl åtminstone lite av ett case, för alltså vi måste prata om hur osund jag är mot mina vänner. Herrregud. Jag är inte abusive direkt, men...alltså it's weird.

 

Jag vill veta var de är. Helst jämt. Jag vill ha koll och information hela hela tiden. Om de bara åker iväg utan att jag vet det får jag panik. Och jag vill ha koll på mer än det. Helst allt. Jag försöker att inte vara totalt orimlig, men alltså det är svårt för det ääär ju orimligt! För Emma, dina vänner har ingen plikt att berätta om sina lives för dig. De får och bör göra saker oberoende av dig. Fucking gasp.

 

Jag tänker att det är en bieffekt av att ha varit ensam jämt. Det är ju först de senaste åren jag haft vänner som jag kan vara med ofta. Och jag behöööver dem. När en av dem försvinner halkar liksom hela jag efter. Jag bromsar mitt liv lite och väntar på att de ska komma tillbaka. Men de gör inte så, kom jag på häromdagen. De bara lever vidare. Som de borde! Men jag kan verkligen inte! Jag är legit beroende av dem och det är inte ett dugg jävla friskt. Och jag vet liksom inte vad jag ska göra åt saken? Hur vänjer jag mig vid tanken att jag är en självständig person som inte sitter ihop med någon annan? Att andra får göra saker utan att jag vet det. Men...om det är så, och så är det ju, vem ska prata mitt språk? Vem ska vara en del av mig? Huuuur är man bara en del av sig själv? Ja nu har detta spårat ur, men ni fattar nog. Jag är ett weirdo. Var rädda för mig osv.