I wanna make you mine but that's hard to say, is this coming off in a cheesy way?
Fy fan i helvete vad jag älskade dig. Vi pratar inte om det, väljer att fokusera på din jävlighet, hur ont allt gjorde mot slutet. Men jävlar vad jag älskade dig. Jag gav dig verkligen allt och det var så satans fint. Jag tänker på det nu när det är tidig höst. Hur det var när jag flyttade in här. Jag lyssnade på melanie martinez och the weeknd och halsey, jag lärde mig vad som ingick i att flytta hemifrån, men mest av allt älskade jag dig. Jag skrev vågade sms medan jag diskade, du kom hit och lagade middag, allt var fel och förbjudet på det sättet jag hatar nu men då var det det bästa som hänt mig. Jag vacklade in i klassrummet efter att knappt ha sovit på natten, var så kär att jag inte brydde mig ens. Lärde mig grammatik och du sov över här för första gången. Vi lärde oss varandra. Allt jag kommer ihåg, alla tårar och all depression, det hade ju inte hänt än då. Jag har aldrig varit lyckligare än jag var den hösten. Vi dansade till irländsk punk i Helsingborg, du ville vara här jämt, jag ville ha dig här jämt. Jag hade nästan glömt att det kändes så. Nu känns livet så avtrubbat, inget når riktigt de där topparna. Skönt, har jag tänkt, men jag vete fan om det är det. Försöker att inte börja undra vad det säger om mig. Om jag har gjort fel val. Försöker att låta minnena skölja utan att värdera. Jag älskade dig. Besinningslöst. Innan allt blev destruktivt var det mjukt och tryggt. Det är knappt jag minns det men så var det. Får lust att berätta det för dig, men skärper mig. Tänker att det nog har försvunnit imorgon, eller bara om en stund. När jag väl publicerar det här inlägget kommer jag inte minnas känslan som föranledde det. Tur det.
