hopelosthead

Rubriklåt: Believe med Therese Fredenwall, aka lillas homie! Hon visade mig den här låten och sa "jag tror att Emma Black skulle gilla den." well she did.

 

En sak jag väldigt sällan har pratat om innan, vad gäller Emma Black, är att vi ganska länge var samma. Tills jag var kanske femton är våra minnen ganska sammansmälta och jag minns knappt att jag var en egen person. Jag brukade kalla det gränspsykos, men det var väl nåt annat kanske. Kanske att vi båda samfrontade ganska mycket då, mellan tio och fjorton typ. Så jag kommer väldigt tydligt ihåg att jag hoppades att han skulle komma och hämta mig. Att jag gick runt och aktivt lyssnade efter män som pratade brittisk engelska till exempel. Eller män som verkade prata i koder till mig. Pappas kollegor eller män på bussen. Vi trodde genuint att det skulle hända och det var en återkommande fantasi upp i högstadiet. Oftast var det Sirius som skulle komma (det kändes fel att skriva namnet bara sådär, men jag vill vara tydlig), men när en annan man dök upp i fantasin var det han istället. De skulle ju ändå ta mig till samma plats. Jag minns att jag som tioåring skrev ett inlägg på ett harry potter-forum där jag ”sneakily” letade efter syskon. Så mycket av en grej var det. Och jag tror att jag har distanserat mig lite för mycket från det, för på den tiden var det _jag_ som skulle åka med. Vi var fortfarande två på många sätt, men det var Emma Rävås som hade ett jobb: hålla ställningarna. Jag gjorde väl det sådär men jag försökte. Därför misstänkte ingen något. Jag har varit arg för att ingen gjorde det, men mitt jobb var ju att få dem att låta bli! Och då tror jag att vi var jämnstora, eller vad man ska säga, för ingen brydde sig om världen utanför. Det började jag göra och där började vi bråka. Då var hennes idé mer att när Sirius, eller den andra, kom för att hämta henne skulle hon bryta sig ut ur kroppen. För den tillhörde mig nu, tyckte hon. Jag tror inte att hon tänker riktigt så nu, men kanske ibland. Jag hade inte heller velat bo i någon annans kropp, även om vi såklart inte hade funkat utan varandra. Och jag undrar om det är bra eller skadligt det jag gör nu. Det känns bra, men kanske borde jag låta det förflutna vara? Förmodligen, men jag ville att ni skulle veta. Jag trodde på riktigt att Sirius Black skulle komma hit och hämta mig. Jag väntade på tecken och tolkade allt som koder. Jag blev en annan person sen, men hon är kvar. Välkomna till vårt liv, det är en jävla soppa.